Josua, 1 Kapitlet

                 Herrens befallning till Josua att gå
                över Jordan.  Josuas uppmaning till de
                tre östjordanska stammarna att hjälpa
                    sina bröder med erövringen av
                          Västjordanlandet.

  1.  Efter HERRENS tjänare Moses död sade HERREN till Josua, Nuns
      son, Moses tjänare:
  2.  "Min tjänare Mose är död; så stå nu upp och gå över denna
      Jordan, du med allt detta folk, in i det land som jag vill giva
      dem, giva åt Israels barn.
  3.  Var ort som eder fot beträder har jag givit eder, såsom jag
      lovade Mose.
  4.  Från öknen till Libanon däruppe och ända till den stora floden,
      floden Frat, över hetiternas land och ända till Stora havet
      västerut skall edert område sträcka sig.
  5.  Ingen skall kunna stå dig emot i alla dina livsdagar; såsom jag
      har varit med Mose, så skall jag ock vara med dig; jag skall
      icke lämna dig eller övergiva dig.
  6.  Var frimodig och oförfärad; ty du skall utskifta åt detta folk
      såsom arv det land som jag med ed har lovat deras fäder att giva
      dem.
  7.  Allenast må du vara helt frimodig och oförfärad till att i alla
      stycken hålla den lag som min tjänare Mose har givit dig och
      göra efter den; vik icke av därifrån vare sig till höger eller
      till vänster; på det att du må hava framgång i allt vad du
      företager dig.
  8.  Låt icke denna lagbok vara skild från din mun; tänk på den både
      dag och natt, så att du i alla stycken håller det som är skrivet
      i den och gör därefter; ty då skola dina vägar vara lyckosamma,
      och då skall du hava framgång.
  9.  Se, jag har bjudit dig att vara frimodig och oförfärad; så var
      nu icke förskräckt eller försagd.  Ty HERREN, din Gud, är med dig
      i allt vad du företager dig."
 10.  Då bjöd Josua folkets tillsyningsmän och sade:
 11.  "Gån igenom lägret och bjuden folket och sägen: 'Reden till
      reskost åt eder; ty om tre dagar skolen I gå över denna Jordan,
      för att komma in i och taga i besittning det land som HERREN,
      eder Gud, vill giva eder till besittning.'"
 12.  Men till rubeniterna och gaditerna och ena hälften av Manasse
      stam sade Josua:
 13.  "Tänken på det som HERRENS tjänare Mose bjöd eder, när han sade:
      'HERREN, eder Gud, vill låta eder komma till ro och giva eder
      detta land.'
 14.  Edra hustrur, edra barn och eder boskap må nu stanna kvar i det
      land som Mose har givit eder här på andra sidan Jordan; men I
      själva, så många av eder som äro tappra stridsmän, skolen draga
      väpnade åstad i spetsen för edra bröder och hjälpa dem,
 15.  till dess att HERREN har låtit edra bröder komma till ro såväl
      som eder, när också de hava tagit i besittning det land som
      HERREN, eder Gud, vill giva dem.  Sedan mån I vända tillbaka till
      det land som skall vara eder besittning; det mån I då taga i
      besittning, det land som HERRENS tjänare Mose har givit eder här
      på andra sidan Jordan, på östra sidan."
 16.  Då svarade de Josua och sade: "Allt vad du har bjudit oss vilja
      vi göra, och varthelst du sänder oss, dit vilja vi gå.
 17.  Såsom vi i allt hava lytt Mose, så vilja vi ock lyda dig;
      allenast må HERREN, din Gud, vara med dig, såsom han var med
      Mose.
 18.  Var och en som är gensträvig mot dina befallningar och icke
      lyssnar till dina ord, vadhelst du bjuder honom, han skall bliva
      dödad.  Allenast må du vara frimodig och oförfärad."



                          Josua, 2 Kapitlet

               Spejare sändas till Jeriko och mottagas
                              av Rahab.

  1.  Josua, Nuns son, sände hemligen ut två spejare från Sittim och
      sade: "Gån och besen landet och Jeriko."  De gingo åstad och
      kommo in i ett hus där en sköka bodde, vid namn Rahab, och där
      lade de sig till vila.
  2.  Men för konungen i Jeriko blev inberättat: "I natt hava några
      män kommit hit från Israels barn för att utforska landet."
  3.  Då sände konungen i Jeriko till Rahab och lät säga: "Lämna ut de
      män som hava kommit till dig och tagit in i ditt hus, ty de hava
      kommit hit för att utforska hela landet."
  4.  Men kvinnan tog de båda männen och dolde dem; sedan svarade hon:
      "Ja, männen kommo till mig, men jag visste icke varifrån de
      voro;
  5.  och när porten skulle stängas, sedan det hade blivit mörkt,
      gingo männen ut, och jag vet icke vart de togo vägen; skynden
      eder att sätta efter dem, så fån I nog fatt i dem."
  6.  Men hon hade fört dem upp på taket och gömt dem under
      linstjälkar, som hon hade där, utbredda på taket.
  7.  Så satte nu männen efter dem åt Jordan till, bort emot
      vadställena; och man stängde stadsporten så snart förföljarna
      hade begivit sig åstad.
  8.  Men innan de främmande männen hade lagt sig, steg hon upp till
      dem på taket
  9.  och sade till dem: "Jag vet att HERREN har givit eder detta
      land, och att förskräckelse för eder har fallit över oss, ja,
      att alla landets inbyggare äro i ångest för eder.
 10.  Ty vi hava hört huru HERREN lät vattnet i Röda havet torka ut
      framför eder, när I drogen ut ur Egypten, och vad I haven gjort
      med amoréernas konungar, de två på andra sidan Jordan, Sihon och
      Og, huru I gåven dem till spillo.
 11.  Då vi hörde detta, blevo våra hjärtan förfärade, och numera har
      ingen mod att stå eder emot; ty HERREN, eder Gud, är Gud, uppe i
      himmelen och nere på jorden.
 12.  Så loven mig nu med ed vid HERREN, att eftersom jag har gjort
      barmhärtighet med min faders hus och giva mig ett säkert tecken
      därpå,
 13.  och låta min fader och min moder, mina bröder och mina systrar
      leva, så ock alla som tillhöra dem, och rädda oss från döden."
 14.  Männen sade till henne: "Med vårt eget liv svara vi för edert,
      såframt I icke förråden vårt förehavande; när HERREN giver oss
      landet, skola vi bevisa dig barmhärtighet och trofasthet."
 15.  Då släppte hon ned dem genom fönstret med ett tåg; ty hennes hus
      låg invid stadsmuren, så att hon bodde invid själva muren.
 16.  Och hon sade till dem: "Gån upp i bergsbygden, så att edra
      förföljare icke träffa på eder; och hållen eder gömda där i tre
      dagar, till dess edra förföljare hava kommit tillbaka, så kunnen
      I sedan fortsätta eder färd."
 17.  Och männen sade till henne: "Vi vilja likväl vara fria ifrån den
      ed som du nu har tagit av oss,
 18.  om du, när vi komma in i landet, underlåter att binda detta röda
      snöre i det fönster genom vilket du har släppt ned oss, och
      likaledes om du icke har din fader och din moder och dina
      bröder, alla av din faders hus, samlade hemma hos dig.
 19.  Dock, om någon går åstad, utom dörrarna till ditt hus, så komme
      hans blod över hans huvud, och vi äro utan skuld; om däremot
      någons hand kommer vid en av dem som äro inne i ditt hus, så må
      dennes blod komma över vårt huvud.
 20.  Och om du förråder vårt förehavande, så äro vi likaledes fria
      ifrån den ed som du har tagit av oss."
 21.  Hon svarade: "Vare det såsom I haven sagt."  Och så lät hon dem
      gå, och de drogo åstad.  Men hon band det röda snöret i fönstret.
 22.  Så drogo de nu åstad och kommo upp i bergsbygden och stannade
      där i tre dagar, till dess att deras förföljare hade vänt
      tillbaka; ty dessa hade sökt efter dem överallt på vägarna, men
      hade icke funnit dem.
 23.  Sedan vände de båda männen tillbaka och kommo ned från
      bergsbygden och gingo över floden och kommo så till Josua, Nuns
      son; och de förtäljde för honom allt vad som hade vederfarits
      dem.
 24.  Och de sade till Josua: "HERREN har givit hela landet i vår
      hand; alla landets inbyggare äro i ångest för oss."



                          Josua, 3 Kapitlet

                        Övergången av Jordan.

  1.  Bittida följande morgon bröt Josua med alla Israels barn upp
      från Sittim och kom till Jordan; där stannade de om natten,
      innan de gingo över.
  2.  Men efter tre dagar gingo tillsyningsmännen genom lägret
  3.  och bjödo folket och sade: "Så snart I fån se HERRENS, eder
      Guds, förbundsark, och att de levitiska prästerna bära den,
      skolen ock I bryta upp från eder plats och följa efter den
  4.  -- låten dock mellan den och eder vara ett avstånd av vid pass
      två tusen alnar; närmare mån I icke komma den -- på det att I
      mån kunna veta vilken väg I skolen gå, ty I haven icke förut
      dragit den vägen fram."
  5.  Och Josua sade till folket: "Helgen eder, ty i morgon skall
      HERREN göra under bland eder."
  6.  Därefter sade Josua till prästerna: "Tagen förbundsarken och
      dragen åstad framför folket."  Då togo de förbundsarken och gingo
      framför folket.
  7.  Och HERREN sade till Josua: "I dag skall jag begynna att göra
      dig stor i hela Israels ögon, på det att de må förnimma, att
      såsom jag har varit med Mose, så vill jag ock vara med dig.
  8.  Bjud du nu prästerna som bära förbundsarken och säg: 'Så snart I
      kommen till den yttersta randen av Jordans vatten, skolen I
      stanna där, vid Jordan.'"
  9.  Då sade Josua till Israels barn: "Träden fram hit och hören
      HERRENS, eder Guds, ord."
 10.  Och Josua sade: "Härav skolen I förnimma att en levande Gud är
      mitt ibland eder, och att han förvisso vill fördriva för eder
      kananéerna, hetiterna, hivéerna, perisséerna, girgaséerna,
      amoréerna och jebuséerna:
 11.  förbundsarken, hela jordens Herres förbundsark, drager nu
      framför eder över Jordan.
 12.  Väljen alltså ut tolv män ur Israels stammar, en man för var
      stam.
 13.  Så snart då prästerna som bära HERRENS, hela jordens Herres, ark
      stå stilla med sina fötter i Jordans vatten, det vatten som
      kommer uppifrån, bliva avskuret i sitt lopp, och det skall stå
      såsom en samlad hög."
 14.  Folket bröt då upp från sina tält för att gå över Jordan, och
      prästerna som buro förbundsarken gingo framför folket.
 15.  När nu de som buro arken kommo till Jordan, så att prästerna,
      som buro arken, med sina fötter vidrörde yttersta randen av
      vattnet i Jordan, vilken under hela skördetiden är full över
      alla sina bräddar,
 16.  då stannade det vatten som kom uppifrån, och blev stående såsom
      en samlad hög långt borta, uppe vid Adam, staden som ligger
      bredvid Saretan; och det vatten som flöt ned mot Hedmarkshavet,
      Salthavet, blev sålunda helt och hållet avskuret.  Och folket
      gick över mitt emot Jeriko.
 17.  Men prästerna som buro HERRENS förbundsark stodo orörliga på
      torr mark mitt i Jordan; och hela Israel gick över på torr mark,
      till dess att allt folket helt och hållet hade kommit över
      Jordan.



                          Josua, 4 Kapitlet

                Åminnelsestenar i Gilgal och i Jordan.

  1.  Då nu allt folket helt och hållet hade kommit över Jordan, sade
      HERREN till Josua:
  2.  "Väljen ut bland folket tolv män, en man ur var stam,
  3.  och bjuden dem och sägen: 'Tagen här ur Jordan, från den plats
      där prästerna stodo med sina fötter, tolv stenar, och lyften upp
      dem och fören dem över med eder, och läggen ned dem på det
      ställe, där I skolen lägra eder i natt.'"
  4.  Då kallade Josua till sig de tolv män som han hade utsett bland
      Israels barn, en man ur var stam.
  5.  Och Josua sade till dem: "Dragen åstad framför HERRENS, eder
      Guds, ark, och gån ut mitt i Jordan; och var och en av eder må
      där lyfta upp en sten på axeln, efter antalet av Israels barns
      stammar.
  6.  Detta skall nämligen bliva ett minnesmärke bland eder.  När då
      edra barn i framtiden fråga: 'Vad betyda dessa stenar?',
  7.  skolen I svara dem så: 'De betyda att Jordans vatten här blev
      avskuret i sitt lopp, framför HERRENS förbundsark; ja, när den
      gick över Jordan, blev Jordans vatten avskuret i sitt lopp.
      Därför skola dessa stenar vara ett åminnelsemärke för Israels
      barn till evärdlig tid.'"
  8.  Då gjorde Israels barn såsom Josua bjöd dem; de togo upp tolv
      stenar ur Jordan, såsom HERREN hade tillsagt Josua, efter
      antalet av Israels barns stammar; och de förde dem över med sig
      till lägerstället och lade ned dem där.
  9.  Tillika reste Josua tolv stenar mitt i Jordan, på samma plats
      där prästerna som buro förbundsarken hade stått med sina fötter;
      och de finnas kvar där ännu i dag.
 10.  Och prästerna som buro arken blevo stående mitt i Jordan, till
      dess att allt det var fullgjort, som HERREN hade bjudit Josua
      att tillsäga folket, alldeles i enlighet med vad Mose förut hade
      bjudit Josua; och folket gick över med hast.
 11.  Men när allt folket helt och hållet hade kommit över, gick ock
      HERRENS ark över, jämte prästerna, och tog plats framför folket.
 12.  Och Rubens barn och Gads barn och ena hälften av Manasse stam
      drogo väpnade åstad i spetsen för Israels barn, såsom Mose hade
      tillsagt dem.
 13.  Det var vid pass fyrtio tusen män som så drogo åstad, väpnade
      till strid, för att kämpa inför HERREN på Jerikos hedmarker.
 14.  På den dagen gjorde HERREN Josua stor i hela Israels ögon, och
      de fruktade honom, såsom de fruktat Mose, så länge denne levde.
 15.  Och HERREN sade till Josua:
 16.  "Bjud prästerna som bära vittnesbördets ark att stiga upp ur
      Jordan."
 17.  Och Josua bjöd prästerna och sade: "Stigen upp ur Jordan."
 18.  När då prästerna som buro HERRENS förbundsark stego upp ur
      Jordan, hade deras fötter knappt hunnit upp på torra landet,
      förrän Jordans vatten vände tillbaka till sin plats och nådde,
      såsom förut, upp över alla sina bräddar.
 19.  Det var på tionde dagen i första månaden som folket steg upp ur
      Jordan; och de lägrade sig i Gilgal, på gränsen av östra
      Jerikoområdet.
 20.  Och de tolv stenarna som de hade tagit ur Jordan reste Josua i
      Gilgal.
 21.  Och han sade till Israels barn: "När nu edra barn i framtiden
      fråga sina fäder: 'Vad betyda dessa stenar?',
 22.  då skolen I göra det kunnigt för edra barn och säga: 'Israel
      gick på torr mark över denna Jordan,
 23.  i det att HERREN, eder Gud, lät vattnet i Jordan torka ut
      framför eder, till dess I haden gått över den, likasom HERREN,
      eder Gud, gjorde med Röda havet, som han lät torka ut framför
      oss, till dess vi hade gått över det;
 24.  på det att alla folk på jorden må förnimma huru stark HERRENS
      hand är, så att I frukten HERREN, eder Gud, alltid.'"



                          Josua, 5 Kapitlet

               Israels barn omskäras.  Påskhögtid hålles
                     i Kanaan, och mannat upphör.
                    Hövitsmannen över Herrens här.

  1.  Då nu alla amoréernas konungar på andra sidan Jordan, på västra
      sidan, och alla kananéernas konungar vid havet hörde huru HERREN
      hade låtit vattnet i Jordan torka ut framför Israels barn, medan
      vi gingo över den, blevo deras hjärtan förfärade, och de hade
      icke längre mod att stå emot Israels barn.
  2.  Vid den tiden sade HERREN till Josua: "Gör dig stenknivar och
      omskär åter Israels barn, för andra gången."
  3.  Då gjorde Josua sig stenknivar och omskar Israels barn vid
      Förhudshöjden.
  4.  Och orsaken varför Josua omskar dem var denna: allt det folk av
      mankön, som hade dragit ut ur Egypten, alla stridbara män, hade
      dött i öknen under vägen, efter uttåget ur Egypten.
  5.  Ty väl hade bland folket alla de som voro med under uttåget
      blivit omskurna, men de bland folket, som voro födda i öknen
      under vägen, efter uttåget ur Egypten, de voro alla oomskurna.
  6.  Ty Israels barn vandrade i öknen i fyrtio år, under vilken tid
      alla stridbara män i folket, som hade dragit ut ur Egypten,
      förgingos, eftersom de icke hörde HERRENS röst, varför ock
      HERREN svor att han icke skulle låta dem se det land som han med
      ed hade lovat deras fäder att giva oss, ett land som flyter av
      mjölk och honung.
  7.  Men deras barn, som han hade låtit uppstå i deras ställe, dem
      omskar nu Josua, ty de hade förhud, eftersom de icke hade blivit
      omskurna under vägen.
  8.  Och när allt folket hade blivit omskuret, stannade de kvar där
      de voro i lägret, till dess de hade blivit läkta.
  9.  Och HERREN sade till Josua: "I dag har jag avvältrat[1] från
      eder Egyptens smälek."  Och detta ställe fick namnet Gilgal[1],
      såsom det heter ännu i dag.
 10.  Medan nu Israels barn voro lägrade i Gilgal, höllo de påskhögtid
      den fjortonde dagen i månaden, om aftonen, på Jerikos hedmarker.
 11.  Och dagen efter påskhögtiden åto de osyrat bröd och rostade ax
      av landets säd, just på den dagen.
 12.  Och mannat upphörde dagen därefter, då de nu åto av landets säd,
      och Israels barn fingo icke manna mer, utan de åto det året av
      landet Kanaans avkastning.
 13.  Och medan Josua var vid Jeriko, hände sig att han, i det han
      lyfte upp sina ögon, fick se en man stå där framför sig med ett
      draget svärd i sin hand.  Då gick Josua fram till honom och
      frågade honom: "Tillhör du oss eller våra ovänner?"
 14.  Han svarade: "Nej, jag är hövitsman över HERRENS här, och jag
      har just nu kommit hit."  Då föll Josua ned till jorden på sitt
      ansikte och bugade sig; sedan sade han till honom: "Vad har min
      herre att säga till sin tjänare?"
 15.  Hövitsmannen över HERRENS här sade då till Josua: "Drag dina
      skor av dina fötter, ty platsen där du står är helig."  Och Josua
      gjorde så.

[1]  De båda orden hava i hebreiskan likhet med varandra.



                          Josua, 6 Kapitlet

                          Jerikos erövring.

  1.  Och Jeriko hade sina portar stängda, det höll sig tillstängt för
      Israels barn; ingen gick ut eller in.
  2.  Men HERREN sade till Josua: "Se, jag har givit Jeriko med dess
      konung, med dess tappra stridsmän, i din hand.
  3.  Tågen nu omkring staden, så många stridbara män I ären, runt
      omkring staden en gång; så skall du göra i sex dagar.
  4.  Och sju präster skola bära de sju jubelbasunerna framför arken;
      men på sjunde dagen skolen I tåga omkring staden sju gånger; och
      prästerna skola stöta i basunerna.
  5.  Och när det blåses i jubelhornet med utdragen ton, och I hören
      basunljudet, skall allt folket upphäva ett stort härskri; då
      skola stadsmurarna falla på stället, och folket skall draga in
      över dem, var och en rätt fram."
  6.  Då kallade Josua, Nuns son, till sig prästerna och sade till
      dem: "Tagen förbundsarken, och sju präster skola bära sju
      jubelbasuner framför HERRENS ark."
  7.  Och till folket blev sagt: "Dragen ut och tågen omkring staden;
      och den väpnade skaran skall draga framför HERRENS ark."
  8.  Då nu Josua hade sagt detta till folket, drogo de sju präster
      som buro jubelbasunerna framför HERREN åstad och stötte i
      basunerna; och HERRENS förbundsark följde efter dem.
  9.  Och den väpnade skaran gick framför prästerna som stötte i
      basunerna, och den övriga hopen slutade tåget och följde efter
      arken, under det att man alltjämt stötte i basunerna.
 10.  Men Josua hade bjudit folket och sagt: "I skolen icke upphäva
      något härskri eller låta höra eder röst eller ens låta något ord
      utgå av eder mun, förrän den dag då jag säger till eder: 'Häven
      upp ett härskri'; då skolen I upphäva ett härskri."
 11.  Och när han så hade låtit bära HERRENS ark omkring staden, runt
      omkring den en gång, gingo de in i lägret och stannade i lägret
      över natten.
 12.  Och följande morgon stod Josua bittida upp, och prästerna togo
      HERRENS ark.
 13.  Och de sju präster som buro de sju jubelbasunerna framför
      HERRENS ark gingo alltjämt och stötte i basunerna; och den
      väpnade skaran gick framför dem, och den övriga hopen slutade
      tåget och följde efter HERRENS ark, under det att man alltjämt
      stötte i basunerna.
 14.  De tågade också nu på andra dagen en gång omkring staden och
      återvände sedan till lägret; så gjorde de i sex dagar.
 15.  Men på sjunde dagen stodo de bittida upp vid morgonrodnadens
      uppgång och tågade då sju gånger omkring staden på samma sätt;
      endast denna dag tågade de sju gånger omkring staden.
 16.  Och när prästerna sjunde gången stötte i basunerna, sade Josua
      till folket: "Häven upp ett härskri, ty HERREN har givit eder
      staden.
 17.  Men staden med allt vad däri är skall givas till spillo åt
      HERREN; allenast skökan Rahab skall få leva, jämte alla som äro
      inne i hennes hus, därför att hon gömde de utskickade som vi
      hade sänt åstad.
 18.  Men tagen eder väl till vara för det tillspillogivna, så att I
      icke, sedan I haven givit det till spillo, ändå tagen något av
      det tillspillogivna och därigenom kommen Israels läger att
      hemfalla åt tillspillogivning, och så dragen olycka över det.
 19.  Allt silver och guld och allt som är av koppar eller järn skall
      vara helgat åt HERREN och ingå till HERRENS skatt."
 20.  Då hov folket upp ett härskri, och man stötte i basunerna.  Ja,
      när folket hörde basunljudet, hov det upp ett stort härskri; då
      föllo murarna på stället, och folket drog över dem in i staden,
      var och en rätt fram; så intogo de staden.
 21.  Och de gåvo till spillo allt vad som fanns i staden, både män
      och kvinnor, både unga och gamla, så ock oxar, får och åsnor,
      och slogo dem med svärdsegg.
 22.  Men till de båda män som hade bespejat landet sade Josua: "Gån
      in i skökans hus och fören kvinnan, jämte alla som tillhöra
      henne, ut därifrån, såsom I med ed haven lovat henne."
 23.  Då gingo de unga män som hade varit där såsom spejare ditin och
      förde ut Rahab, jämte hennes fader och moder och hennes bröder
      och alla som tillhörde henne; hela hennes släkt förde de ut.  Och
      de släppte dem utanför Israels läger.
 24.  Men staden med allt vad som fanns däri brände de upp i eld;
      allenast silvret och guldet och det som var av koppar eller järn
      lade de till skatten i HERRENS hus.
 25.  Men skökan Rahab och hennes faders hus och alla som tillhörde
      henne lät Josua leva, och hon fick bo bland Israels folk, intill
      denna dag; detta därför att hon gömde de utskickade som Josua
      hade sänt åstad för att bespeja Jeriko.
 26.  På den tiden lät Josua folket svärja denna ed: "Förbannad vare
      inför HERREN den man som tager sig före att åter bygga upp denna
      stad, Jeriko.  När han lägger dess grund, må detta kosta honom
      hans äldste son, och när han sätter upp dess portar, må detta
      kosta honom hans yngste son."
 27.  Och HERREN var med Josua, så att ryktet om honom gick ut över
      hela landet.



                          Josua, 7 Kapitlet

                      Akan förgriper sig på det
                 tillspillogivna och bliver straffad.

  1.  Men Israels barn förgrepo sig trolöst på det tillspillogivna; ty
      Akan, son till Karmi, son till Sabdi, son till Sera, av Juda
      stam, tog något av det tillspillogivna.  Då upptändes HERRENS
      vrede mot Israels barn.
  2.  Och Josua sände från Jeriko några män åstad till Ai, som ligger
      vid Bet-Aven, öster om Betel, och sade till dem: "Dragen ditupp
      och bespejen landet."  Så drogo då männen upp och bespejade Ai.
  3.  Och när de kommo tillbaka till Josua, sade de till honom: "Allt
      folket behöver icke draga ditupp; om vid pass två eller tre
      tusen man draga upp, skola de nog intaga Ai.  Du behöver icke
      låta allt folket göra sig mödan att tåga dit, ty dess invånare
      äro få."
  4.  Alltså fingo vid pass tre tusen man av folket draga ditupp; men
      dessa måste fly för ajiterna.
  5.  Och sedan ajiterna hade slagit vid pass trettiosex man av dem,
      förföljde de de övriga utanför stadsporten ända till Sebarim och
      slogo dem på sluttningen där.  Då blev folkets hjärta förfärat,
      det blev såsom vatten.
  6.  Och Josua med de äldste i Israel rev sönder sina kläder, och
      föll ned på sitt ansikte till jorden framför HERRENS ark och låg
      där ända till aftonen, och de strödde stoft på sina huvuden.
  7.  Och Josua sade: "Ack, Herre, HERRE, varför har du då fört detta
      folk över Jordan, om du vill giva i amoréernas hand och så
      förgöra oss?  O att vi hade beslutit oss för att stanna på andra
      sidan Jordan!
  8.  Ack Herre, vad skall jag nu säga, sedan Israel har tagit till
      flykten för sina fiender?
  9.  När kananéerna och landets alla övriga inbyggare få höra detta,
      skola de omringa oss och utrota till och med vårt namn från
      jorden.  Vad vill du då göra för ditt stora namns ära?"
 10.  Men HERREN svarade Josua: "Stå upp.  Varför ligger du så på ditt
      ansikte?
 11.  Israel har syndat, de hava överträtt det förbund[1] som jag
      stadgade för dem; de hava tagit av det tillspillogivna, de hava
      stulit, de hava ljugit, de hava gömt det bland sitt eget gods.
 12.  Därför kunna Israels barn icke stå emot sina fiender, utan de
      måste taga till flykten för sina fiender, ty de äro nu själva
      hemfallna åt tillspillogivning.  Jag vill icke mer vara med eder,
      om I icke alldeles skaffen bort ifrån eder det tillspillogivna.
 13.  Stå nu upp och helga folket och säg: Helgen eder till i morgon.
      Ty så säger HERREN, Israels Gud: Något tillspillogivet finnes
      hos dig, Israel; du skall icke kunna stå emot dina fiender,
      förrän I skiljen det tillspillogivna från eder.
 14.  I morgon skolen I träda fram, den ena stammen efter den andra; i
      den stam som HERREN då låter träffas av lotten skall den ena
      släkten efter den andra träda fram; och i den släkt som HERREN
      låter träffas av lotten skall den ena familjen efter den andra
      träda fram; och i den familj som HERREN låter träffas av lotten
      skall den ena mannen efter den andra träda fram.
 15.  Och den som då träffas av lotten såsom skyldig till förgripelse
      på det tillspillogivna, han skall brännas upp i eld med allt vad
      han har, därför att han överträdde HERRENS förbund och gjorde
      vad som var en galenskap i Israel."
 16.  Så lät nu Josua bittida följande morgon Israel träda fram, den
      ena stammen efter den andra; då träffades Juda stam av lotten.
 17.  När han då lät Juda släkter träda fram, träffade lotten
      seraiternas släkt; och när han lät seraiternas släkt träda fram,
      den ena mannen efter den andra, träffades Sabdi av lotten.
 18.  När han då lät hans familj träda fram, den ena mannen efter den
      andra, träffade lotten Akan, son till Karmi, son till Sabdi, son
      till Sera av Juda stam.
 19.  Då sade Josua till Akan: "Min son, giv ära åt HERREN, Israels
      Gud, och bekänn, honom till pris: säg mig vad du gjort och dölj
      intet för mig."
 20.  Akan svarade Josua och sade: "Det är sant, jag har syndat mot
      HERREN, Israels Gud, ty så har jag gjort:
 21.  jag såg ibland bytet en dyrbar mantel från Sinear och två hundra
      siklar silver och en guldplatta, femtio siklar i vikt, och till
      detta fick begärelse och tog det; se, det är gömt i jorden, i
      mitten av mitt tält, och silvret underst."
 22.  Då sände Josua några män dit för att se efter, och de skyndade
      till tältet; och de funno det gömt där i hans tält, och silvret
      underst.
 23.  Och de togo det ur tältet och buro det till Josua och Israels
      barns menighet och lade det ned inför HERREN.
 24.  Då tog Josua och Israels menighet med honom Akan, Seras son, och
      silvret och manteln och guldplattan, och hans söner och döttrar,
      hans oxar, åsnor och får, och hans tält, och allt övrigt som han
      hade, och förde alltsammans upp till Akors dal.
 25.  Och Josua sade: "Varför drog du olycka över oss?  Nu skall ock
      HERREN i dag låta olycka komma över[1] dig."  Och Israels
      menighet stenade honom; de brände upp dem i eld och kastade
      stenar på dem.
 26.  Och de uppkastade över honom ett stort stenröse, som finnes kvar
      ännu i dag; och så vände sig HERREN ifrån sin vredes glöd.  Därav
      fick det stället namnet Akors dal, såsom det heter ännu i dag.

[1]  Se Förbund i Ordförkl.
[2]  Hebr. akár.



                          Josua, 8 Kapitlet

                Ai erövrat.  Altaret på Ebal och lagens
                        stenar.  Lagen uppläst.

  1.  Och HERREN sade till Josua: "Frukta icke och var icke förfärad;
      tag med dig allt krigsfolket och stå upp och drag åstad mot Ai.
      Se, i din hand har jag givit konungen i Ai med hans folk, hans
      stad och hans land.
  2.  Och du skall göra med Ai och dess konung på samma sätt som du
      gjorde med Jeriko och dess konung; dock mån I behålla rovet
      därifrån och boskapen, såsom edert byte.  Lägg nu ett bakhåll mot
      staden, på andra sidan därom."
  3.  Då bröt Josua upp med allt krigsfolket för att draga åstad mot
      Ai.  Och Josua utvalde trettio tusen man, de tappraste
      stridsmännen, och sände dem ut om natten.
  4.  Och han bjöd dem och sade: "Given akt: I skolen lägga eder i
      bakhåll mot staden, på andra sidan därom, men läggen eder icke
      alltför långt ifrån staden; och hållen eder alla redo.
  5.  Själv skall jag, med allt det folk som är kvar hos mig, rycka
      fram mot staden.  När de då draga ut mot oss såsom förra gången,
      vilja vi fly för dem.
  6.  Då skola de draga efter oss, till dess vi hava lockat dem långt
      bort ifrån staden; ty de skola tänka: 'De flyr för oss, nu såsom
      förra gången.'
  7.  Men under det att vi fly för dem, skolen I bryta fram ifrån
      bakhållet och intaga staden, ty HERREN, eder Gud, har givit den
      i eder hand.
  8.  Och så snart I haven fått staden i edert våld, skolen I tända
      eld på den; efter HERRENS ord skolen I så göra.  Given akt på vad
      jag nu har bjudit eder."
  9.  Så sände Josua dem åstad, och de gingo och lade sig i bakhåll
      mellan Betel och Ai, väster om Ai.  Men Josua stannade över
      natten bland folket.
 10.  Och bittida följande morgon mönstrade Josua folket och drog så,
      med de äldste i Israel i spetsen för folket, upp till Ai.
 11.  Och allt det krigsfolk som var kvar hos honom drog med ditupp
      och ryckte allt närmare, till dess de kommo mitt emot staden;
      där lägrade de sig norr om Ai, med dalen mellan sig och Ai.
 12.  Men han tog vid pass fem tusen man och lade dem i bakhåll mellan
      Betel och Ai, väster om staden.
 13.  Och sedan folket hade blivit uppställt, såväl hela lägret, norr
      om staden, gick Josua den natten fram till mitten av dalen.
 14.  När konungen i Ai såg detta, skyndade sig männen i staden, han
      själv med allt sitt folk, och drogo bittida om morgonen ut till
      strid mot Israel, bort till den utsedda platsen, framför
      hedmarken; han själv visste nämligen icke att ett bakhåll var
      lagt mot honom på andra sidan om staden.
 15.  Och Josua och hela Israel läto slå sig av dem och flydde åt
      öknen till.
 16.  Då uppbådades allt folket i staden till att förfölja dem; och
      under det att de förföljde Josua, blevo de lockade långt bort
      ifrån staden.
 17.  Icke en enda man blev kvar i Ai eller i Betel, utan alla drogo
      ut efter Israel och lämnade staden öppen, i det att de förföljde
      Israel.

 18.  Och HERREN sade till Josua: "Räck ut lansen, som du har i din
      hand, mot Ai, ty jag skall giva det i din hand."  Då räckte Josua
      ut lansen, som han hade i sin hand, mot staden.
 19.  Och de som lågo i bakhåll bröto med hast upp från sin plats och
      skyndade åstad, så snart han räckte ut sin hand, och kommo in i
      staden och intogo den; och de tände strax eld på staden.
 20.  När då männen från Ai vände sig om, fingo de se röken från
      staden stiga upp mot himmelen; och de hade ingen utväg att fly,
      vare sig hit eller dit, då nu det folk som flydde åt öknen vände
      sig mot sina förföljare.
 21.  Ty när Josua och hela Israel sågo att de som lågo i bakhåll hade
      intagit staden, och att röken steg upp från staden, vände de om
      och angrepo ajiterna.
 22.  De andra drogo nu också ut från staden emot dem, så att de kommo
      mitt emellan israeliterna och fingo dem på båda sidor om sig,
      och dessa nedgjorde dem då och läto ingen av dem slippa undan
      och rädda sig.
 23.  Men konungen i Ai blev levande tagen till fånga och förd till
      Josua.
 24.  Och när Israel hade dräpt alla Ais invånare ute på fältet, i
      öknen, dit de hade förföljt dem, och dessa allasammans så hade
      fallit för svärdsegg och blivit nedgjorda, då vände hela Israel
      tillbaka till Ai och slog med svärdsegg också dem som voro där.
 25.  Och de som föllo på den dagen, män och kvinnor, utgjorde
      tillsammans tolv tusen personer, allt folket i Ai.
 26.  Ty Josua drog icke tillbaka sin hand, med vilken han hade räckt
      ut lansen, förrän alla Ais invånare hade blivit givna till
      spillo.
 27.  Allenast boskapen och rovet från denna stad togo israeliterna
      såsom sitt byte, efter den befallning som HERREN hade givit
      Josua.
 28.  Och Josua brände upp Ai och gjorde det till en grushög för
      evärdlig tid, till en ödemark, såsom det är ännu i dag.
 29.  Och konungen i Ai lät han hänga upp på en påle, där han fick
      hänga ända till aftonen.  Men när solen gick ned, tog man på
      Josuas befallning hans döda kropp ned från pålen och kastade den
      vid ingången till stadsporten; och man uppkastade över den ett
      stort stenröse, som finnes kvar ännu i dag.
 30.  Då byggde Josua åt HERREN, Israels Gud, ett altare på berget
      Ebal,
 31.  såsom HERRENS tjänare Mose hade bjudit Israels barn, och såsom
      det var föreskrivet i Moses lagbok: ett altare av ohuggna
      stenar, vid vilka man icke hade kommit med något järn; och på
      det offrade de brännoffer åt HERREN och slaktade tackoffer.
 32.  Och han lät där på stenarna sätta en avskrift av Moses lag, den
      lag som Mose hade skrivit och förelagt Israels barn.
 33.  Och Israels menighet, med dess äldste och tillsyningsmän och
      domare, stod på båda sidor om arken, så att de hade framför sig
      de levitiska prästerna som buro HERRENS förbundsark, menigheten,
      främlingar såväl som infödingar, den ena hälften vänd mot berget
      Gerissim och den andra hälften mot berget Ebal, i enlighet med
      vad HERRENS tjänare Mose hade bjudit, nämligen att man först
      skulle välsigna Israels folk.
 34.  Därefter läste han upp alla lagens ord, välsignelsen och
      förbannelsen, alldeles såsom det var skrivet i lagboken.
 35.  Icke ett ord av allt det som Mose hade bjudit underlät Josua att
      uppläsa inför Israels hela församling, med kvinnor och barn, och
      inför de främlingar som följde med dem.



                          Josua, 9 Kapitlet

                         Gibeoniternas list.

  1.  Då nu alla de konungar som bodde på andra sidan Jordan, i
      Bergsbygden, i Låglandet och i hela kustlandet vid Stora havet
      upp emot Libanon, hörde vad som hade skett -- hetiterna,
      amoréerna, kananéerna, perisséerna, hivéerna och jebuséerna --
  2.  slöto de sig endräktigt tillhopa för att strida mot Josua och
      Israel.

  3.  Men när invånarna i Gibeon hörde vad Josua hade gjort med Jeriko
      och Ai,
  4.  togo också de sin tillflykt till list: de gingo åstad och
      föregåvo sig vara sändebud; de lade utslitna packsäckar på sina
      åsnor, så ock utslitna, sönderspruckna och hopflickade vinläglar
      av skinn,
  5.  och togo utslitna, lappade skor på sina fötter och klädde sig i
      utslitna kläder, varjämte allt det bröd de togo med sig till
      reskost var torrt och söndersmulat.
  6.  Så gingo de till Josua i lägret vid Gilgal och sade till honom
      och Israels män: "Vi hava kommit hit från ett avlägset land;
      sluten nu förbund med oss."
  7.  Men Israels män svarade hivéerna: "Kanhända bon I här mitt
      ibland oss; huru skulle vi då kunna sluta förbund med eder?"
  8.  Då sade de till Josua: "Vi vilja bliva dig underdåniga."  Josua
      frågade dem: "Vilka ären I då, och varifrån kommen I?"
  9.  De svarade honom: "Dina tjänare hava kommit från ett mycket
      avlägset land för HERRENS, din Guds, namns skull; ty vi hava
      hört ryktet om honom och allt vad han har gjort i Egypten
 10.  och allt vad han har gjort med amoréernas konungar, de två på
      andra sidan Jordan, Sihon, konungen i Hesbon, och Og, konungen i
      Basan, som bodde i Astarot.
 11.  Därför sade våra äldste och alla vårt lands inbyggare till oss:
      'Tagen reskost med eder och gån dem till mötes och sägen till
      dem: Vi vilja bliva eder underdåniga, sluten nu förbund med
      oss.'
 12.  Detta vårt bröd var nybakat, när vi togo det med oss till
      reskost hemifrån, den dag vi gåvo oss i väg för att gå till
      eder; men se, nu är det torrt och söndersmulat.
 13.  Dessa vinläglar, som voro nya, när vi fyllde dem, se, de äro nu
      sönderspruckna.  Och dessa kläder och skor som vi hava på oss
      hava blivit utslitna under vår mycket långa resa."
 14.  Då togo männen av deras reskost, men rådfrågade icke HERRENS
      mun.
 15.  Och Josua tillförsäkrade dem fred och slöt ett förbund med dem,
      att de skulle få leva; och menighetens hövdingar gåvo dem sin
      ed.

 16.  Men när tre dagar voro förlidna, sedan de hade slutit förbund
      med dem, fingo de höra att de voro från grannskapet, ja, att de
      bodde mitt ibland dem.
 17.  Då bröto Israels barn upp och kommo på tredje dagen till deras
      städer; och deras städer voro: Gibeon, Kefira, Beerot och
      Kirjat-Jearim.
 18.  Likväl angrepo Israels barn dem icke, eftersom menighetens
      hövdingar hade givit dem sin ed vid HERREN, Israels Gud.  Men
      hela menigheten knorrade mot hövdingarna.
 19.  Då sade alla hövdingarna till menigheten: "Vi hava givit dem vår
      ed vid HERREN, Israels Gud; därför kunna vi nu icke komma vid
      dem.
 20.  Detta är vad vi vilja göra med dem, i det att vi låta dem leva,
      på det att icke förtörnelse må komma över oss, för edens skull
      som vi hava svurit dem."
 21.  Och hövdingarna sade till dem att de skulle få leva; men de
      måste bliva vedhuggare och vattenbärare åt hela menigheten,
      såsom hövdingarna hade sagt till dem.
 22.  Och Josua kallade dem till sig och talade till dem och sade:
      "Varför haven I bedragit oss och sagt: 'Vi bo mycket långt borta
      från eder', fastän I bon mitt ibland oss?
 23.  Så varen I därför nu förbannade; I skolen aldrig upphöra att
      vara trälar, vedhuggare och vattenbärare vid min Guds hus."
 24.  De svarade Josua och sade: "Det hade blivit berättat för dina
      tjänare huru HERREN, din Gud, hade tillsagt sin tjänare Mose att
      han ville giva eder hela detta land och förgöra alla landets
      inbyggare för eder; därför fruktade vi storligen för våra liv,
      när I kommen, och så gjorde vi detta.
 25.  Och se, nu äro vi i din hand.  Vad dig synes gott och rätt att
      göra med oss, det må du göra."
 26.  Och han gjorde så med dem; han friade dem från Israels barns
      hand, så att de icke dräpte dem;
 27.  men tillika bestämde Josua på den dagen att de skulle bliva
      vedhuggare och vattenbärare och vid HERRENS altare -- såsom de
      äro ännu i dag -- på den plats som han skulle utvälja.



                          Josua, 10 Kapitlet

                 Segern vid Gibeon över fem konungar.
                  Erövringen av det sydliga Kanaan.

  1.  Då nu Adoni-Sedek, konungen i Jerusalem, hörde att Josua hade
      intagit Ai och givit det till spillo, och att han hade gjort med
      Ai och dess konung på samma sätt som han hade gjort med Jeriko
      och dess konung, och att invånarna i Gibeon hade ingått fred med
      Israel och fingo bo mitt ibland dem,
  2.  fruktade han och hans folk storligen, ty Gibeon var en stor
      stad, såsom en av konungastäderna, ja, det var större än Ai, och
      dess män voro alla tappra.
  3.  Och Adoni-Sedek, konungen i Jerusalem, sände till Hoham,
      konungen i Hebron, till Piram, konungen i Jarmut, till Jafia,
      konungen i Lakis, och till Debir, konungen i Eglon, och lät
      säga:
  4.  "Kommen hitupp till mig och hjälpen mig, så att vi kunna slå
      gibeoniterna, ty de hava ingått fred med Josua och Israels
      barn."
  5.  Så församlade sig då de fem amoreiska konungarna, konungen i
      Jerusalem, konungen i Hebron, konungen i Jarmut, konungen i
      Lakis, konungen i Eglon, och drogo ditupp med alla sina härar;
      och de belägrade Gibeon och angrepo det.
  6.  Men gibeoniterna sände till Josua i lägret vid Gilgal och läto
      säga: "Drag icke din hand från dina tjänare, utan kom hitupp
      till oss med hast och undsätt oss och hjälp oss, ty konungarna
      över amoréerna, som bo i bergsbygden, hava församlat sig mot
      oss."
  7.  Då drog Josua ditupp från Gilgal med allt sitt krigsfolk och
      alla sina tappraste stridsmän.
  8.  Och HERREN sade till Josua: "Frukta icke för dem, ty jag har
      givit dem i dina händer; ingen av dem skall kunna stå dig emot."
  9.  Och Josua kom plötsligt över dem, ty han tågade hela natten,
      sedan han hade brutit upp från Gilgal.
 10.  Och HERREN sände en sådan förvirring bland dem, när de fingo se
      israeliterna, att dessa tillfogade dem ett stort nederlag vid
      Gibeon; därefter förföljde de dem på vägen upp till Bet-Horon
      och nedgjorde dem, och drevo dem ända till Aseka och Mackeda.
 11.  Och när de så, under sin flykt för Israel, hade kommit till den
      sluttning som går ned från Bet-Horon, lät HERREN stora stenar
      falla över dem från himmelen, hela vägen ända till Aseka, så att
      de blevo dödade; de som dödades genom hagelstenarna voro till
      och med flera än de som Israels barn dräpte med svärd.

 12.  Och Josua talade till HERREN på den dag då HERREN gav amoréerna
      i Israels barns våld; han sade inför Israel:
        "Du sol, stå stilla i Gibeon,
        du måne, i Ajalons dal!"

 13.  Då stod solen stilla, och månen blev stående, till dess folket
      hade tagit hämnd på sina fiender.

      Detta finnes ju upptecknat i "Den redliges bok".  Solen blev
      stående mitt på himmelen nästan en hel dag och hastade icke att
      gå ned.
 14.  Aldrig har någon dag, varken förr eller senare, varit lik denna,
      i det att HERREN då lydde en mans ord; ty HERREN stridde för
      Israel.

 15.  Och Josua med hela Israel vände tillbaka till lägret vid Gilgal.

 16.  Men de fem konungarna flydde och gömde sig i grottan vid
      Mackeda.
 17.  Då blev det inberättat för Josua: "Man har funnit de fem
      konungarna gömda i grottan till Mackeda."
 18.  Josua sade: "Vältren stora stenar framför ingången till grottan,
      och sätten dit folk för att bevaka den.
 19.  Men I andra, stannen icke, utan förföljen edra fiender, och
      nedgören dem som bliva efter; låten dem icke komma in i sina
      städer, ty HERREN, eder Gud har givit dem i eder hand."

 20.  Då nu Josua och Israels barn hade tillfogat dem ett mycket stort
      nederlag och nedgjort dem -- varvid dock några av dem lyckades
      rädda sig och komma in i de befästa städerna --
 21.  vände allt folket välbehållet tillbaka till Josua i lägret vid
      Mackeda, ty ingen vågade mer ens röra sin tunga mot någon av
      Israels barn.
 22.  Då sade Josua: "Öppnen grottan och fören de fem konungarna till
      mig, ut ur grottan."
 23.  De gjorde så och förde de fem konungarna ut till honom ur
      grottan: konungen i Jerusalem, konungen i Hebron, konungen i
      Jarmut, konungen i Lakis, och konungen i Eglon.
 24.  När dessa konungar hade blivit förda ut till Josua, kallade
      Josua till sig alla Israels män och sade till anförarna för
      krigsfolket som hade dragit med honom: "Träden fram och sätt
      edra fötter på dessa konungars halsar."  Och de trädde fram och
      satte sina fötter på deras halsar.
 25.  Sedan sade Josua till dem: "Frukten icke och varen icke
      försagda, utan varen frimodiga och oförfärade, ty så skall
      HERREN göra med alla sina fiender som I kommen i strid med."
 26.  Därefter lät Josua slå dem till döds och hänga upp dem på fem
      pålar; och de fingo på pålarna ända till aftonen.
 27.  Men vid solnedgången togos de på Josuas befallning ned från
      pålarna och kastades in i grottan där de hade varit gömda; och
      framför ingången till grottan lade man stora stenar, som ligga
      kvar där ännu i denna dag.
 28.  Och Josua intog Mackeda på den dagen och slog dess invånare och
      dess konung med svärdsegg; han gav det till spillo med alla dem
      som voro därinne och lät ingen slippa undan.  Och han gjorde med
      konungen i Mackeda på samma sätt som han hade gjort med konungen
      i Jeriko.
 29.  Därefter drog Josua med hela Israel från Mackeda till Libna och
      belägrade Libna.
 30.  Och HERREN gav också det och dess konung i Israels hand; och de
      slogo dess invånare med svärdsegg, alla dem som voro därinne,
      och läto ingen därinne slippa undan.  Och han gjorde med dess
      konung på samma sätt som han hade gjort med konungen i Jeriko.
 31.  Sedan drog Josua med hela Israel från Libna till Lakis och
      belägrade och angrep det.
 32.  Och HERREN gav Lakis i Israels hand, så att de intogo det på
      andra dagen; och de slogo dess invånare med svärdsegg, alla dem
      som voro därinne -- alldeles såsom de hade gjort med Libna.
 33.  Då drog Horam, konungen i Geser, upp för att hjälpa Lakis; men
      Josua slog honom och hans folk och lät ingen av dem slippa
      undan.
 34.  Och från Lakis drog Josua med hela Israel till Eglon, och de
      belägrade och angrepo det.
 35.  Och de intogo det samma dag och slogo dess invånare med
      svärdsegg, och han gav på den dagen till spillo alla dem som
      voro därinne -- alldeles såsom han hade gjort med Lakis.
 36.  Sedan drog Josua med hela Israel från Eglon upp till Hebron och
      belägrade det.
 37.  Och de intogo det och slogo dess invånare och dess konung med
      svärdsegg, så ock alla dess lydstäder och alla dem som voro
      därinne, och han lät ingen slippa undan -- alldeles såsom han
      hade gjort med Eglon.  Han gav det till spillo med alla dem som
      voro därinne.
 38.  Därefter vände Josua med hela Israel tillbaka till Debir och
      belägrade det.
 39.  Och han underkuvade det med dess konung och alla dess lydstäder,
      och de slogo deras invånare med svärdsegg; de gåvo till spillo
      alla dem som voro därinne, och han lät ingen slippa undan.  Han
      gjorde med Debir och dess konung på samma sätt som han hade
      gjort med Hebron, och såsom han hade gjort med Libna och dess
      konung.
 40.  Så intog Josua hela landet, Bergsbygden, Sydlandet, Låglandet
      och Bergssluttningarna, och slog alla konungar där och lät ingen
      slippa undan; han gav till spillo allt vad andra hade, såsom
      HERREN, Israels Gud, hade bjudit.
 41.  Josua intog allt som fanns mellan Kades-Barnea och Gasa, så ock
      hela landet Gosen ända till Gibeon.
 42.  Alla dessa konungar och deras land underkuvade Josua på en gång,
      ty HERREN, Israels Gud, stridde för Israel.
 43.  Därefter vände Josua med hela Israel tillbaka till lägret vid
      Gilgal.



                          Josua, 11 Kapitlet

                Det nordliga Kanaan intaget.  Återblick
                      på de gjorda erövringarna.

  1.  Då nu Jabin, konungen i Hasor, hörde detta, sände han bud till
      Jobab, konungen i Madon, och till konungen i Simron och konungen
      i Aksaf
  2.  och till de konungar som bodde norrut, i Bergsbygden och på
      Hedmarken, söder om Kinarot, och i Låglandet, så ock i
      Nafot-Dor, västerut,
  3.  vidare till kananéerna österut och västerut och till amoréerna,
      hetiterna, perisséerna och jebuséerna i Bergsbygden, så och till
      hivéerna nedanför Hermon, i Mispalandet.
  4.  Dessa drogo nu ut med alla sina härar, en folkskara så talrik
      som sanden på havets strand, jämte hästar och vagnar i stor
      myckenhet.
  5.  Alla dessa konungar rotade sig samman; och de kommo och lägrade
      sig tillhopa vid Meroms vatten, för att strida mot Israel.
  6.  Men HERREN sade till Josua: "Frukta icke för dem, ty i morgon
      vid denna tid vill jag själv giva dem allasammans slagna i
      Israels våld.  På deras hästar skall du avskära fotsenorna, och
      deras vagnar skall du bränna upp i eld."

  7.  Och Josua kom med allt sitt krigsfolk plötsligt över dem vid
      Meroms vatten och anföll dem.
  8.  Och HERREN gav dem i Israels hand, och de slogo dem och
      förföljde dem ända till Stora Sidon, till Misrefot-Maim och till
      Mispedalen, österut; de slogo dem och läto ingen slippa undan.
  9.  Och Josua gjorde med dem såsom HERREN hade befallt honom: på
      deras hästar lät han avskära fotsenorna, och deras vagnar lät
      han bränna upp i eld.
 10.  Därefter, vid samma tid, vände Josua tillbaka och intog Hasor
      och slog dess konung med svärd; ty Hasor var fordom huvudstaden
      för alla dessa riken.
 11.  Alla de som voro därinne blevo slagna med svärdsegg och givna
      till spillo, så att intet som anda hade lämnades kvar; och
      själva Hasor brände han upp i eld.
 12.  Likaledes underkuvade Josua alla de andra konungastäderna med
      alla deras konungar, och han slog deras invånare med svärdsegg
      och gav dem till spillo, såsom HERRENS tjänare Mose hade bjudit.
 13.  Dock brände Israel icke upp någon av de städer som lågo på
      höjder, utom Hasor allena, ty det uppbrändes av Josua.
 14.  Och allt rovet från dessa städer, så ock boskapen, togo Israels
      barn såsom sitt byte; men alla människor i dem slogo de med
      svärdsegg, till dess att de hade förgjort dem; de läto intet som
      anda hade bliva kvar.
 15.  Såsom HERREN hade bjudit sin tjänare Mose, så hade Mose bjudit
      Josua, och så gjorde Josua; han underlät icke något av allt det
      som HERREN hade bjudit Mose.
 16.  Så intog Josua hela detta land: Bergsbygden, hela Sydlandet och
      hela landet Gosen, Låglandet och Hedmarken, så ock Israels
      bergsbygd och dess lågland,
 17.  landet från Halakberget, som höjer sig mot Seir, ända till
      Baal-Gad i Libanonsdalen nedanför berget Hermon; och alla
      konungar där tog han till fånga och slog dem till döds.
 18.  I lång tid förde Josua krig mot alla dessa konungar.
 19.  Om man undantager de hivéer som bodde i Gibeon, fanns ingen stad
      som ingick fred med Israels barn, utan dessa intogo dem alla med
      strid.
 20.  Ty från HERREN kom det att de förstockade sina hjärtan och
      mötte Israel med krig, för att de skulle givas till spillo, och
      för att nåd icke skulle vederfaras dem; i stället skulle de
      förgöras, såsom HERREN hade bjudit Mose.
 21.  Under denna tid drog Josua åstad och utrotade anakiterna i
      Bergsbygden, i Hebron, Debir och Anab, i hela Juda bergsbygd och
      i hela Israels bergsbygd; Josua gav dem med deras städer till
      spillo.
 22.  I Israels barns land lämnades inga anakiter kvar; allenast i
      Gasa, Gat och Asdod blevo några kvar.
 23.  Så intog Josua hela landet, alldeles såsom HERREN hade lovat
      Mose; och Josua gav det till arvedel åt Israel, efter deras
      avdelningar och stammar.  Och landet hade nu ro från krig.



                          Josua, 12 Kapitlet

                  De besegrade konungarna uppräknas.

  1.  Dessa voro de konungar i landet, som Israels barn slogo, och
      vilkas land de togo i besittning på andra sidan Jordan, på östra
      sidan, landet från bäcken Arnon ända till berget Hermon, så ock
      hela Hedmarken på östra sidan:
  2.  Sihon, amoréernas konung, som bodde i Hesbon och rådde över
      landet Aroer vid bäcken Arnons strand och från dalens mitt, samt
      över ena hälften av Gilead ända till bäcken Jabbok, som är
      Ammons barns gräns,
  3.  ävensom över Hedmarken ända upp till Kinarotsjön, på östra
      sidan, och ända ned till Hedmarkshavet, Salthavet, på östra
      sidan, åt Bet-Hajesimot till, och längre söderut till trakten
      nedanför Pisgas sluttningar.
  4.  Vidare intogo de Ogs område, konungens i Basan, vilken var en av
      de sista rafaéerna och bodde i Astarot och Edrei.
  5.  Han rådde över Hermons bergsbygd och över Salka och hela Basan
      ända till gesuréernas och maakatéernas område, så ock över andra
      hälften av Gilead, till Sihons område, konungens i Hesbon.
  6.  HERRENS tjänare Mose och Israels barn hade slagit dessa; och
      HERRENS tjänare Mose hade givit landet till besittning åt
      rubeniterna, gaditerna och ena hälften av Manasse stam.
  7.  Och följande voro de konungar i landet, som Josua och Israels
      barn slogo på andra sidan Jordan, på västra sidan, från Baal-Gad
      i Libanonsdalen ända till Halakberget, som höjer sig mot Seir.
      (Josua gav sedan landet till besittning åt Israels stammar,
      efter deras avdelningar,
  8.  såväl Bergsbygden, Låglandet, Hedmarken och Bergssluttningarna
      som ock Öknen och Sydlandet, hetiternas, amoréernas,
      kananéernas, perisséernas, hivéernas och jebuséernas land.)
  9.  De voro: konungen i Jeriko en, konungen i Ai, som ligger bredvid
      Betel, en,
 10.  konungen i Jerusalem en, konungen i Hebron en,
 11.  konungen i Jarmut en, konungen i Lakis en,
 12.  konungen i Eglon en, konungen i Geser en,
 13.  konungen i Debir en, konungen i Geder en,
 14.  konungen i Horma en, konungen i Arad en,
 15.  konungen i Libna en, konungen i Adullam en,
 16.  konungen i Mackeda en, konungen i Betel en,
 17.  konungen i Tappua en, konungen i Hefer en,
 18.  konungen i Afek en, konungen i Lassaron en,
 19.  konungen i Madon en, konungen i Hasor en,
 20.  konungen i Simron-Meron en, konungen i Aksaf en,
 21.  konungen i Taanak en, konungen i Megiddo en,
 22.  konungen i Kedes en, konungen i Jokneam vid Karmel en,
 23.  konungen över Dor i Nafat-Dor en, konungen över Goim vid Gilgal
      en,
 24.  konungen i Tirsa en -- tillsammans trettioen konungar.



                          Josua, 13 Kapitlet

                  Herrens befallning till Josua att
               fördela landet.  Rubens och Gads stammars
               och halva Manasse stams områden öster om
                               Jordan.

  1.  Då nu Josua var gammal och kommen till hög ålder, sade HERREN
      till honom: "Du är gammal och kommen till hög ålder, men ännu
      återstår av landet en mycket stor del som skall intagas.
  2.  Detta är nämligen vad som återstår av landet: alla filistéernas
      kretsar och hela gesuréernas land.
  3.  Ty allt som finnes mellan Sihor, öster om Egypten, och Ekrons
      område norrut räknas till Kananéernas land, nämligen vad
      filistéernas fem hövdingar innehava -- den i Gasa, den i Asdod,
      den i Askelon, den i Gat och den i Ekron -- så ock avéernas
      område,
  4.  hela kananéernas land söderut, vidare Meara, som tillhör
      sidonierna, ända till Afek, ända till amoréernas område.
  5.  och gebaléernas land samt hela Libanonstrakten österut, från
      Baal-Gad, nedanför berget Hermon, ända dit där vägen går till
      Hamat --
  6.  alla inbyggarna i bergsbygden, från Libanon ända till
      Misrefot-Maim, alla sidonier: dessa skall jag själv fördriva för
      Israels barn.  Men fördela du genom lottkastning landet åt Israel
      till arvedel, såsom jag har bjudit dig.
  7.  Ja, redan nu må du utskifta detta land till arvedel åt de nio
      stammarna och åt ena hälften av Manasse stam."
  8.  Jämte Manasse hade ock rubeniterna och gaditerna fått sin
      arvedel, den som Mose gav dem på andra sidan Jordan, på östra
      sidan, just såsom HERRENS tjänare Mose gav den åt dem:
  9.  landet från Aroer, vid bäcken Arnons strand, och från staden i
      dalens mitt, så ock hela Medebaslätten ända till Dibon,
 10.  jämte alla övriga städer som hade tillhört Sihon, amoréernas
      konung, vilken regerade i Hesbon, ända till Ammons barns område,
 11.  vidare Gilead och gesuréernas och maakatéernas område och hela
      Hermons bergsbygd och hela Basan ända till Salka,
 12.  hela Ogs rike i Basan, hans som regerade i Astarot och Edrei,
      och som levde kvar såsom en av de sista rafaéerna, sedan Mose
      hade slagit och fördrivit dem.
 13.  Dock fördrevo Israels barn icke gesuréerna och maakatéerna;
      därför bodde ock gesuréer och maakatéer kvar bland Israels folk,
      såsom de göra ännu i dag.
 14.  (Men åt Levi stam gav han icke någon arvedel.  HERRENS, Israels
      Guds, eldsoffer äro hans arvedel, såsom han har sagt honom.)
 15.  Mose gav alltså land åt Rubens barns stam, efter deras släkter.
 16.  De fingo området från Aroer, vid bäcken Arnons strand, och från
      staden i dalens mitt, så ock hela slätten vid Medeba,
 17.  Hesbon med alla dess lydstäder på slätten, Dibon, Bamot-Baal,
      Bet-Baal-Meon,
 18.  Jahas, Kedemot, Mefaat,
 19.  Kirjataim, Sibma, Seret-Hassahar på Dalberget,
 20.  Bet-Peor samt Pisgas sluttningar och Bet-Hajesimot,
 21.  alla städerna på slätten, hela Sihons rike, amoréernas konungs,
      hans som regerade i Hesbon, och som hade blivit slagen av Mose
      jämte de midjanitiska hövdingarna Evi, Rekem, Sur, Hur och Reba,
      Sihons lydfurstar, som bodde där i landet.
 22.  Bileam, Beors son, spåmannen, dräptes ock av Israels barn med
      svärd, jämte andra som då blevo slagna av dem.
 23.  Och gränsen för Rubens barn var Jordan; den utgjorde gränsen.
      Detta är Rubens barns arvedel, efter deras släkter, städerna med
      sina byar.
 24.  Likaledes gav Mose land åt Gads stam, åt Gads barn, efter deras
      släkter.
 25.  De fingo till sitt område Jaeser och alla städer i Gilead och
      hälften av Ammons barns land, ända till det Aroer som ligger
      gent emot Rabba,
 26.  vidare landet från Hesbon ända till Ramat-Hammispe och Betonim,
      och från Mahanaim ända till Lidebirs område,
 27.  samt i dalen: Bet-Haram, Bet-Nimra, Suckot och Safon, det övriga
      av Sihons rike, konungens i Hesbon, intill Jordan, som utgjorde
      gränsen, upp till ändan av Kinneretsjön, landet på andra sidan
      Jordan, på östra sidan.
 28.  Detta är Gads barns arvedel, efter deras släkter, städerna med
      sina byar.
 29.  Och Mose gav också land åt ena hälften av Manasse stam, så
      att denna hälft av Manasse barns stam fick land, efter sina
      släkter.
 30.  Deras område utgjordes av landet från Mahanaim, av hela Basan,
      hela Ogs rike, konungens i Basan, med alla Jairs byar i Basan,
      sextio städer,
 31.  alltså ock av halva Gilead jämte Astarot och Edrei, Ogs
      huvudstäder i Basan; detta gavs åt Makirs, Manasses sons, barn,
      nämligen åt ena hälften av Makirs barn, efter deras släkter.
 32.  Dessa voro de arvslotter som Mose utskiftade på Moabs hedar, på
      andra sidan Jordan mitt emot Jeriko, på östra sidan.
 33.  Men åt Levi stam gav Mose icke någon arvedel.  HERREN, Israels
      Gud, är deras arvedel, såsom han har sagt dem.



                          Josua, 14 Kapitlet

                 Västjordanlandets fördelning.  Kalebs
                               arvedel.

  1.  Och dessa äro de arvslotter som Israels barn fingo i Kanaans
      land, de som prästen Eleasar och Josua, Nuns son, och
      huvudmännen för familjerna inom Israels barns stammar utskiftade
      åt dem,
  2.  nämligen genom lottkastning om vars och ens arvedel, såsom
      HERREN hade bjudit genom Mose angående de nio stammarna och den
      ena halva stammen.
  3.  Ty de två övriga stammarna och den andra halva stammen hade av
      Mose fått sin arvedel på andra sidan Jordan, men leviterna hade
      han icke givit någon arvedel bland dem.
  4.  Ty Josefs barn utgjorde två stammar, Manasse och Efraim; och åt
      leviterna gav man icke någon särskild del av landet, utan
      allenast några städer att bo i, med tillhörande utmarker för
      deras boskap och deras övriga egendom.
  5.  Såsom HERREN hade bjudit Mose, så gjorde Israels barn, när de
      utskiftade landet
  6.  Men Juda barn trädde fram inför Josua i Gilgal, och kenaséen
      Kaleb, Jefunnes son, sade till honom: "Du vet själv vad HERREN
      sade till gudsmannen Mose angående mig och dig i Kades-Barnea.
  7.  Jag var fyrtio år gammal, när HERRENS tjänare Mose sände mig
      åstad från Kades-Barnea för att bespeja landet, och jag avgav
      sedan min berättelse därom inför honom efter bästa förstånd.
  8.  Mina bröder, som hade varit däruppe med mig, gjorde folkets
      hjärtan försagda, men jag efterföljde i allt HERREN, min Gud.
  9.  Då betygade Mose på den dagen med ed och sade: 'Sannerligen, det
      land som din fot har beträtt skall vara din och dina barns
      arvedel för evärdlig tid, därför att du i allt har efterföljt
      HERREN, min Gud.'
 10.  Och se, nu har HERREN låtit mig leva, såsom han lovade, i
      ytterligare fyrtiofem år, sedan HERREN talade så till Mose -- de
      år Israel vandrade i öknen; se, jag är nu åttiofem år gammal.
 11.  Ännu i dag är jag lika stark som jag var den dag då Mose sände
      mig åstad, ja, sådan min kraft då var, sådan är den ännu, vare
      sig det gäller att strida eller att vara ledare och anförare.
 12.  Så giv mig nu denna bergsbygd om vilken HERREN talade på den
      dagen.  Du hörde ju själv då att anakiterna bo där, och att där
      finnas stora befästa städer; måhända är HERREN med mig, så att
      jag kan fördriva dem, såsom HERREN har lovat."
 13.  Då välsignade Josua Kaleb, Jefunnes son, och gav honom Hebron
      till arvedel.
 14.  Alltså fick då kenaséen Kaleb, Jefunnes son, Hebron till
      arvedel, såsom det är ännu i dag, därför att han i allt hade
      efterföljt HERREN, Israels Gud.
 15.  Men Hebron hette fordom Kirjat-Arba efter den störste mannen
      bland anakiterna.  Och landet hade nu ro från krig.



                          Josua, 15 Kapitlet

                    Juda stams gränser och städer.

  1.  Juda barns stam fick, efter sina släkter, sin lott söderut
      intill Edoms gräns, intill öknen Sin, längst ned i söder.
  2.  Och deras södra gräns begynte vid ändan av Salthavet, vid dess
      sydligaste vik,
  3.  gick vidare söder om Skorpionhöjden och fram till Sin, drog sig
      så upp söder om Kades-Barnea, gick därefter framom Hesron och
      drog sig upp till Addar samt böjde sig sedan mot Karka.
  4.  Vidare gick den fram till Asmon och därifrån ut till Egyptens
      bäck; sedan gick gränsen ut vid havet.  "Detta", sade han, "skall
      vara eder gräns i söder."
  5.  Gränsen i öster var Salthavet ända till Jordans utlopp.  Och
      gränsen på norra sidan begynte vid den vik av detta hav, där
      Jordan har sitt utlopp.
  6.  Därifrån drog sig gränsen upp mot Bet-Hogla och gick fram norr
      om Bet-Haaraba; vidare drog sig gränsen upp till Bohans, Rubens
      sons, sten.
  7.  Därefter drog sig gränsen upp till Debir från Akors dal i
      nordlig riktning mot det Gilgal som ligger mitt emot
      Adummimshöjden, söder om bäcken; sedan gick gränsen fram till
      Semeskällans vatten och så ut till Rogelskällan.
  8.  Vidare drog sig gränsen uppåt Hinnoms sons dal, söder om Jebus'
      höjd, det är Jerusalem; därefter drog sig gränsen upp till
      toppen av det berg som ligger gent emot Hinnomsdalen, västerut,
      i norra ändan av Refaimsdalen.
  9.  Och från toppen av detta berg drog sig gränsen fram till
      Neftoavattnets källa och vidare till städerna i Efrons
      bergsbygd; sedan drog sig gränsen till Baala, det är
      Kirjat-Jearim.
 10.  Och från Baala böjde sig gränsen åt väster mot Seirs bergsbygd
      och gick fram till Jearims bergshöjd, det är Kesalon, norr om
      denna, och gick så ned till Bet-Semes och framom Timna.
 11.  Vidare gick gränsen till Ekrons höjd, norrut; därefter drog sig
      gränsen till Sickeron, gick så framom berget Baala och därifrån
      ut till Jabneel; sedan gick gränsen ut vid havet.
 12.  Och gränsen i väster följde Stora havet; det utgjorde gränsen.
      Dessa voro Juda barns gränser runt omkring, efter deras släkter.
 13.  Men åt Kaleb, Jefunnes son, gavs, efter HERRENS befallning till
      Josua, en särskild del bland Juda barn, nämligen Arbas, Anaks
      faders, stad, det är Hebron.
 14.  Och Kaleb fördrev därifrån Anaks tre söner, Sesai, Ahiman och
      Talmai, Anaks avkomlingar.
 15.  Därifrån drog han upp mot Debirs invånare.  Men Debir hette
      fordom Kirjat-Sefer.
 16.  Och Kaleb sade: "Åt den som angriper Kirjat-Sefer och intager
      det vill jag giva min dotter Aksa till hustru."
 17.  När då Otniel, son till Kenas, Kalebs broder, intog det, gav han
      honom sin dotter Aksa till hustru.
 18.  Och när hon kom till honom, intalade hon honom att begära ett
      stycke åkermark av hennes fader; och hon steg hastigt ned från
      åsnan.  Då sade Kaleb till henne: "Vad önskar du?"
 19.  Hon sade: "Giv mig en avskedsskänk; eftersom du har gift bort
      mig till det torra Sydlandet, må du giva mig vattenkällor."  Då
      gav han henne Illiotkällorna och Tatiotkällorna.
 20.  Detta var nu Juda barns stams arvedel, efter deras släkter.
 21.  Och de städer som lågo ytterst i Juda barns stam, mot Edoms
      gräns, i Sydlandet, voro: Kabseel, Eder, Jagur,
 22.  Kina, Dimona, Adada,
 23.  Kedes, Hasor och Jitnan,
 24.  Sif, Telem, Bealot,
 25.  Hasor-Hadatta, Keriot, Hesron, det är Hasor,
 26.  Amam, Sema, Molada,
 27.  Hasar-Gadda, Hesmon, Bet-Pelet,
 28.  Hasar-Sual, Beer-Seba och Bisjotja,
 29.  Baala, Ijim, Esem,
 30.  Eltolad, Kesil, Horma,
 31.  Siklag, Madmanna, Sansanna,
 32.  Lebaot, Silhim, Ain och Rimmon -- tillsammans tjugunio städer
      med sina byar.
 33.  I Låglandet: Estaol, Sorga, Asna,
 34.  Sanoa och En-Gannim, Tappua och Enam,
 35.  Jarmut och Adullam, Soko och Aseka,
 36.  Saaraim, Aditaim, Gedera och Gederotaim -- fjorton städer med
      sina byar;
 37.  Senan, Hadasa, Migdal-Gad,
 38.  Dilean, Mispe, Jokteel,
 39.  Lakis, Boskat, Eglon,
 40.  Kabbon, Lamas, Kitlis,
 41.  Gederot, Bet-Dagon, Naama och Mackeda -- sexton städer med sina
      byar;
 42.  Libna, Eter, Asan,
 43.  Jifta, Asna, Nesib,
 44.  Kegila, Aksib och Maresa -- nio städer med sina byar;
 45.  Ekron med underlydande städer och byar;
 46.  från Ekron till havet allt vad som ligger på sidan om Asdod samt
      dithörande byar;
 47.  vidare Asdod med underlydande städer och byar, Gasa med
      underlydande städer och byar ända till Egyptens bäck och fram
      till Stora havet, som utgjorde gränsen.
 48.  Och i Bergsbygden: Samir, Jattir, Soko,
 49.  Danna, Kirjat-Sanna, det är Debir,
 50.  Anab, Estemo, Anim,
 51.  Gosen, Holon och Gilo -- elva städer med sina byar;
 52.  Arab, Ruma, Esean,
 53.  Janum, Bet-Tappua, Afeka,
 54.  Humta, Kirjat-Arba, det är Hebron, och Sior -- nio städer med
      sina byar;
 55.  Maon, Karmel, Sif, Juta,
 56.  Jisreel, Jokdeam och Sanoa,
 57.  Kain, Gibea och Timna -- tio städer med sina byar;
 58.  Halhul, Bet-Sur, Gedor,
 59.  Maarat, Bet-Anot och Eltekon -- sex städer med sina byar;
 60.  Kirjat-Baal, det är Kirjat-Jearim, och Rabba -- två städer med
      sina byar;
 61.  I Öknen: Bet-Haaraba, Middin, Sekaka,
 62.  Nibsan, Ir-Hammela och En-Gedi -- sex städer med sina byar.
 63.  Men jebuséerna, som bodde i Jerusalem, kunde Juda barn icke
      fördriva; därför bodde ock jebuséerna kvar bland Juda barn i
      Jerusalem, såsom de göra ännu i dag.



                          Josua, 16 Kapitlet

               Josefs barns och särskilt Efraims barns
                               arvedel.

  1.  Och lotten föll ut för Josefs barn sålunda: Landet från Jordan
      vid Jeriko till Jerikos vatten österut, öknen, som från Jeriko
      höjer sig uppåt Bergsbygden mot Betel.
  2.  Och gränsen gick vidare från Betel till Lus och så fram till
      arkiternas område, mot Atarot.
  3.  Därefter gick den västerut ned till jafletiternas område, ända
      till Nedre Bet-Horons område och till Geser; sedan gick den ut
      vid havet.
  4.  Detta fingo nu Josefs barn, Manasse och Efraim, till arvedel.
  5.  Efraims barn fingo, efter sina släkter, sina gränser sålunda:
      Gränsen för deras arvedel i öster gick från Atrot-Addar ända
      till Övre Bet-Horon.
  6.  Sedan gick gränsen ut vid havet.  I norr var Mikmetat gräns.
      Därifrån böjde sig gränsen österut till Taanat-Silo.  Därefter
      gick den fram där i öster till Janoa.
  7.  Från Janoa gick den ned till Atarot och Naara, träffade så
      Jeriko och gick ut vid Jordan.
  8.  Från Tappua gick gränsen västerut till Kanabäcken och gick sedan
      ut vid havet.  Detta var Efraims barns stams arvedel, efter deras
      släkter.
  9.  Dit hörde ock de städer som avsöndrades åt Efraims barn inom
      Manasse barns arvedel, alla dessa städer med sina byar.
 10.  Men de fördrevo icke kananéerna som bodde i Geser; därför bodde
      ock kananéerna kvar bland Efraims barn, såsom de göra ännu i
      dag, men de blevo arbetspliktiga tjänare under dem.



                          Josua, 17 Kapitlet

                  Manasse arvedel väster om Jordan.

  1.  Och Manasse stam fick sin lott sålunda, ty han var Josefs
      förstfödde: Makir, Manasses förstfödde, Gileads fader, fick
      Gilead och Basan, ty han var en stridsman.
  2.  Manasses övriga barn fingo ock land, efter sina släkter:
      Abiesers barn, Heleks barn, Asriels barn, Sikems barn, Hefers
      barn, och Semidas barn.  Dessa voro Manasses, Josefs sons,
      manliga avkomlingar, efter deras släkter.
  3.  Men Selofhad, son till Hefer, son till Gilead, son till Makir,
      son till Manasse, hade inga söner, utan allenast döttrar; och
      hans döttrar hette Mahela, Noa, Hogla, Milka och Tirsa.
  4.  Dessa trädde fram inför prästen Eleasar och Josua, Nuns son, och
      stamhövdingarna och sade: "HERREN bjöd Mose att giva oss en
      arvedel bland våra bröder."  Då gav man dem, efter HERRENS
      befallning, en arvedel bland deras faders bröder.
  5.  Alltså blevo de lotter som tillföllo Manasse tio -- förutom
      Gileads land och Basan på andra sidan Jordan --
  6.  eftersom Manasses döttrar fingo en arvedel bland hans söner.  Men
      Gileads land hade Manasses övriga barn fått.
  7.  Och Manasse fick sin gräns bestämd sålunda: Den gick från Aser
      till Mikmetat, som ligger gent emot Sikem; därefter gick gränsen
      åt höger, till En-Tappuas inbyggare.
  8.  (Tappuas land tillföll nämligen Manasse, men själva Tappua,
      inemot Manasse gräns, tillföll Efraims barn.)
  9.  Och gränsen gick vidare ned till Kanabäcken, söder om bäcken;
      men städerna där tillföllo Efraim, fastän de lågo bland Manasse
      städer.  Manasse gräns gick vidare norr om bäcken och gick sedan
      ut vid havet.
 10.  Det som låg söder om den tillföll Efraim, men det som låg norr
      om den tillföll Manasse, och deras gräns var havet; och i norr
      nådde de till Aser och i öster till Isaskar.
 11.  Och inom Isaskar och Aser fick Manasse Bet-Sean med underlydande
      orter, Jibleam med underlydande orter, invånarna i Dor och
      underlydande orter, invånarna i En-Dor och underlydande orter,
      invånarna i Taanak och underlydande orter, invånarna i Megiddo
      och underlydande orter, de tre höjdernas land.
 12.  Men Manasse barn kunde icke intaga dessa städer, utan kananéerna
      förmådde hålla sig kvar där i landet.
 13.  När sedan Israels barn blevo de starkare, gjorde de kananéerna
      arbetspliktiga under sig; de fördrevo dem icke heller då.
 14.  Och Josefs barn talade till Josua och sade: "Varför har du givit
      oss till arvedel allenast en lott och ett skifte, fastän vi äro
      ett talrikt folk, då ju HERREN hitintills har välsignat oss?"
 15.  Då svarade Josua dem: "Om du är ett för talrikt folk, så drag
      upp till skogsbygden och röj dig där mark i perisséernas och
      rafaéernas land, eftersom Efraims bergsbygd är dig för trång."
 16.  Men Josefs barn sade: "I bergsbygden finnes icke rum nog för
      oss; och de kananéer som bo i dalbygden hava allasammans
      stridsvagnar av järn, både de som bo i Bet-Sean och underlydande
      orter och de som bo i Jisreels dal."
 17.  Josua sade till Josefs hus, till Efraim och Manasse: "Du är ett
      talrikt folk och har stor kraft, därför skall du icke hava
      allenast en lott;
 18.  utan du skall få en bergsbygd, som ju ock är en skogsbygd, men
      som du skall röja upp, så att till och med utkanterna därav
      skola tillhöra dig.  Ty du måste fördriva kananéerna, eftersom de
      hava stridsvagnar av järn och äro så starka."



                          Josua, 18 Kapitlet

                Uppenbarelsetältet i Silo.  Anordningar
               till fördelning av landområden åt de sju
                 stammar som ännu ej hade fått någon
                  arvedel.  Benjamins stams arvedel.

  1.  Och Israels barns hela menighet församlade sig i Silo och
      uppsatte där uppenbarelsetältet, då nu landet var dem
      underdånigt.
  2.  Men ännu återstodo av Israels barn sju stammar som icke hade
      fått sin arvedel sig tillskiftad.
  3.  Därför sade Josua till Israels barn: "Huru länge viljen I
      försumma att gå åstad och taga i besittning det land som HERREN,
      edra fäders Gud, har givit eder?
  4.  Utsen åt eder tre män för var stam, så skall jag sända dem
      åstad, för att de må stå upp och draga omkring i landet och
      sätta upp en beskrivning däröver, efter som vars och ens arvedel
      skall bliva, och så komma tillbaka till mig.
  5.  De skola nämligen uppdela det åt sig i sju delar, varvid Juda
      skall förbliva vid sitt område i söder och Josefs hus förbliva
      vid sitt område i norr.
  6.  Och sedan skolen I sätta upp beskrivningen över landet, efter
      dessa sju delar, och bära den hit till mig, så vill jag kasta
      lott för eder här inför HERREN, vår Gud.
  7.  Ty leviterna få ingen särskild del bland eder, utan HERRENS
      prästadöme är deras arvedel; och Gad och Ruben och ena hälften
      av Manasse stam hava redan fått sin arvedel på andra sidan
      Jordan, på östra sidan, den arvedel som HERRENS tjänare Mose gav
      dem."
  8.  Och männen stodo upp och gingo åstad; och när de gingo åstad
      bjöd Josua dem att de skulle sätta upp en beskrivning över
      landet, i det han sade: "Gån åstad och dragen omkring i landet
      och sätten upp en beskrivning däröver, och vänden sedan tillbaka
      till mig, så vill jag kasta lott för eder här inför HERREN i
      Silo."
  9.  Så gingo då männen åstad och drogo genom landet och satte upp en
      beskrivning över det, efter dess sju delar, med dess städer, och
      kommo så tillbaka till Josua i lägret vid Silo.
 10.  Sedan kastade Josua lott för dem i Silo inför HERREN, och Josua
      utskiftade där landet åt Israels barn, efter deras avdelningar.
 11.  Då nu lotten drogs för Benjamins barns stam, efter deras
      släkter, föll den ut så, att det område som lotten gav dem låg
      mellan Juda barns och Josefs barns områden.
 12.  Deras gräns på norra sidan begynte vid Jordan, och gränsen drog
      sig så upp mot Jerikos höjd i norr och uppåt bergsbygden
      västerut och gick så ut i öknen vid Bet-Aven.
 13.  Därifrån gick gränsen fram till Lus, till höjden söder om Lus,
      det är Betel; sedan gick gränsen ned till Atrot-Addar över
      berget söder om Nedre Bet-Horon.
 14.  Och gränsen drog sig vidare framåt och böjde sig på västra sidan
      söderut från berget som ligger gent emot Bet-Horon, söder därom,
      och gick så ut till Kirjat-Baal, det är staden Kirjat-Jearim
      inom Juda barns område.  Detta var västra sidan.
 15.  Och södra sidan begynte vid ändan av Kirjat-Jearims område, och
      gränsen gick så åt väster fram till Neftoavattnets källa.
 16.  Sedan gick gränsen ned till ändan av det berg som ligger gent
      emot Hinnoms sons dal, norrut i Refaimsdalen, och därefter ned i
      Hinnomsdalen, på södra sidan om Jebus' höjd, och gick så ned
      till Rogelskällan.
 17.  Därefter drog den sig norrut och gick fram till Semeskällan och
      vidare till Gelilot, som ligger mitt emot Adummimshöjden, och
      gick så ned till Bohans, Rubens sons, sten.
 18.  Vidare gick den fram till den höjd som ligger framför Hedmarken,
      norrut, och så ned till Hedmarken.
 19.  Sedan gick gränsen fram till Bet-Hoglas höjd, norrut, och så
      gick gränsen ut till Salthavets norra vik, vid Jordans södra
      ända.  Detta var södra gränsen.
 20.  Men på östra sidan var Jordan gränsen.  Detta var Benjamins barns
      arvedel med dess gränser runt omkring, efter deras släkter.
 21.  Och de städer som tillföllo Benjamins barns stam, efter deras
      släkter, voro: Jeriko, Bet-Hogla, Emek-Kesis,
 22.  Bet-Haaraba, Semaraim, Betel,
 23.  Avim, Para, Ofra,
 24.  Kefar-Haammoni, Ofni och Geba -- tolv städer med sina byar;
 25.  Gibeon, Rama, Beerot,
 26.  Mispe, Kefira, Mosa,
 27.  Rekem, Jirpeel, Tarala,
 28.  Sela, Elef, Jebus, det är Jerusalem, Gibeat och Kirjat --
      fjorton städer med sina byar.  Detta var nu Benjamins barns
      arvedel, efter deras släkter.



                          Josua, 19 Kapitlet

                 Simeons, Sebulons, Isaskars, Asers,
                Naftalis och Dans stammars arvslotter.
                      Josuas särskilda arvedel.

  1.  Och den andra lotten föll ut för Simeon, för Simeons barns stam,
      efter deras släkter; och de fingo sin arvedel inom Juda barns
      arvedel.
  2.  De fingo inom dessas arvedel Beer-Seba, Seba, Molada,
  3.  Hasar-Sual, Bala, Esem,
  4.  Eltolad, Betul, Horma,
  5.  Siklag, Bet-Hammarkabot, Hasar-Susa,
  6.  Bet-Lebaot och Saruhen -- tretton städer med deras byar;
  7.  Ain, Rimmon, Eter och Asan -- fyra städer med deras byar;
  8.  därtill alla de byar som lågo runt omkring dessa städer, ända
      till Baalat-Beer, det sydliga Rama.  Detta var Simeons barns
      arvedel, efter deras släkter.
  9.  Ur Juda barns skifte fingo Simeons barn sin arvedel, ty Juda
      barns lott var för stor för dem; därför fingo Simeons barn sin
      arvedel inom deras arvedel.
 10.  Den tredje lotten drogs ut för Sebulons barn, efter deras
      släkter; och gränsen för deras arvedel gick ända till Sarid.
 11.  Därifrån drog sig deras gräns västerut uppåt till Mareala och
      träffade Dabbeset och träffade vidare dalen som ligger gent emot
      Jokneam.
 12.  På andra sidan från Sarid, österut mot solens uppgång, vände den
      sig åt Kislot-Tabors område och gick vidare till Dobrat och upp
      till Jafia.
 13.  Därifrån gick den fram österut mot solens uppgång till Gat-Hefer
      och Et-Kasin och vidare till det Rimmon som sträcker sig till
      Nea.
 14.  Härförbi böjde sig gränsen i norr till Hannaton och gick så ut
      vid Jifta-Els dal.
 15.  Och den omfattade Kattat, Nahalal, Simron, Jidala och Bet-Lehem
      -- tolv städer med deras byar.
 16.  Detta var Sebulons barns arvedel, efter deras släkter, de nämnda
      städerna med sina byar.
 17.  För Isaskar föll den fjärde lotten ut, för Isaskars barn, efter
      deras släkter.
 18.  Och deras gräns omfattade Jisreel, Kesullot, Sunem,
 19.  Hafaraim, Sion, Anaharat,
 20.  Rabbit, Kisjon, Ebes,
 21.  Remet, En-Gannim, En-Hadda och Bet-Passes;
 22.  och gränsen träffade Tabor, Sahasuma och Bet-Semes; och deras
      gräns gick ut vid Jordan -- sexton städer med deras byar.
 23.  Detta var Isaskars barns stams arvedel, efter deras släkter,
      städerna med sina byar.
 24.  Den femte lotten föll ut för Asers barns stam, efter deras
      släkter.
 25.  Och deras gräns omfattade Helkat, Hali, Beten, Aksaf,
 26.  Alammelek, Amead och Miseal; och vid havet träffade den Karmel
      och Sihor-Libnat.
 27.  Därefter vände den sig åt öster till Bet-Dagon och träffade
      Sebulon och Jifta-Els dal i norr, vidare Bet-Haemek och Negiel
      och gick så ut till Kabul i norr.
 28.  Och den omfattade Ebron, Rehob, Hammon och Kana, ända upp till
      Stora Sidon.
 29.  Och gränsen vände sig till Rama och gick fram till den befästa
      staden Tyrus; sedan vände sig gränsen till Hosa och gick så ut
      vid havet där landsträckan vid Aksib begynner.
 30.  Och den omfattade Umma, Afek och Rehob -- tjugutvå städer med
      deras byar.
 31.  Detta var Asers barns stams arvedel, efter deras släkter, de
      nämnda städerna med sina byar.
 32.  För Naftali barn föll den sjätte lotten ut, för Naftali barn,
      efter deras släkter.
 33.  Och deras gräns gick från Helef, från terebinten i Saanannim
      till Adami-Hannekeb och Jabneel, ända till Lackum, och gick så
      ut vid Jordan.
 34.  Och gränsen vände sig västerut till Asnot-Tabor och gick vidare
      därifrån till Huckok; den träffade Sebulon i söder, och Aser
      träffade den i väster och Juda med Jordan i öster.
 35.  Och den omfattade de befästa städerna Siddim, Ser och Hammat,
      Rackat och Kinneret,
 36.  Adama, Rama, Hasor,
 37.  Kedes, Edrei, En-Hasor,
 38.  Jireon och Migdal-El, Horem, Bet-Anat och Bet-Semes -- nitton
      städer med deras byar.
 39.  Detta var Naftali barns stams arvedel efter deras släkter,
      städerna med sina byar.
 40.  För Dans barns stam, efter deras släkter, föll den sjunde lotten
      ut.
 41.  Och gränsen för deras arvedel omfattade Sorga, Estaol, Ir-Semes,
 42.  Saalabbin, Ajalon, Jitla,
 43.  Elon, Timna, Ekron,
 44.  Elteke, Gibbeton, Baalat,
 45.  Jehud, Bene-Berak, Gat-Rimmon,
 46.  Me-Hajarkon och Harackon, tillika med området framför Jafo.
 47.  (Men när sedan Dans barns område gick förlorat för dem, drogo
      Dans barn upp och belägrade Lesem och intogo det och slogo dess
      invånare med svärdsegg; och sedan de så hade tagit det i
      besittning, bosatte de sig där och kallade Lesem för Dan, efter
      Dans, sin faders, namn.)
 48.  Detta var Dans barns stams arvedel, efter deras släkter, de
      nämnda städerna med sina byar.
 49.  När Israels barn så hade utskiftat landet efter dess gränser,
      gåvo de åt Josua, Nuns son, en särskild arvedel ibland sig.
 50.  Efter HERRENS befallning gåvo de honom nämligen den stad som han
      begärde, Timnat-Sera i Efraims bergsbygd; och han bebyggde
      staden och bosatte sig där.
 51.  Dessa voro de arvslotter som prästen Eleasar och Josua, Nuns
      son, och huvudmännen för familjerna inom Israels barns stammar
      utskiftade genom lottkastning i Silo inför HERRENS ansikte, vid
      ingången till uppenbarelsetältet.  Så avslutade de nu
      fördelningen av landet.



                          Josua, 20 Kapitlet

                         De sex fristäderna.

  1.  Och HERREN talade till Josua och sade:
  2.  "Tala till Israels barn och säg: Utsen åt eder de fristäder om
      vilka jag har talat till eder genom Mose,
  3.  de städer till vilka en dråpare som ouppsåtligen, utan vett och
      vilja, har dödat någon må kunna fly; och I skolen hava dem såsom
      tillflyktsorter undan blodshämnaren.
  4.  Och när någon flyr till en av dessa städer, skall han stanna vid
      ingången till stadsporten och omtala sin sak för de äldste i den
      staden; därefter må de taga honom in i staden till sig och giva
      honom en plats där han får bo ibland dem.
  5.  Och om blodshämnaren förföljer honom, skola de icke överlämna
      dråparen i hans hand, eftersom han utan vett och vilja har dödat
      sin nästa, och utan att förut hava burit hat till honom.
  6.  Och han skall stanna kvar där i staden, till dess han har stått
      till rätta inför menigheten, och till dess den dåvarande
      översteprästen har dött; sedan må dråparen vända tillbaka och
      komma till sin stad från vilken han har flytt."
  7.  Så helgade de då därtill Kedes i Galileen, i Naftali bergsbygd,
      Sikem i Efraims bergsbygd och Kirjat-Arba, det är Hebron, i Juda
      bergsbygd.
  8.  Och på andra sidan Jordan mitt emot Jeriko, på östra sidan,
      utsågo de därtill inom Rubens stam Beser i öknen på slätten,
      inom Gads stam Ramot i Gilead, och inom Manasse stam Golan i
      Basan.
  9.  Dessa voro de städer som för alla Israels barn, och för de
      främlingar som bodde ibland dem, bestämdes att vara orter till
      vilka var och en som ouppsåtligen hade dödat någon finge fly, så
      att han skulle slippa dö för blodshämnarens hand, innan han hade
      stått till rätta inför menigheten.



                          Josua, 21 Kapitlet

               Leviternas fyrtioåtta städer; bland dem
                         tretton präststäder.

  1.  Och huvudmännen för leviternas familjer trädde fram inför
      prästen Eleasar och Josua, Nuns son, och huvudmännen för
      familjerna inom Israels barns stammar
  2.  och talade till dem i Silo i Kanaans land, och sade: "HERREN
      bjöd genom Mose att man skulle giva oss städer att bo i, med
      tillhörande utmarker för vår boskap."
  3.  Så gåvo då Israels barn, efter HERRES befallning, av sina
      arvslotter åt leviterna följande städer med tillhörande
      utmarker.
  4.  För kehatiternas släkter föll lotten ut så, att bland dessa
      leviter prästen Arons söner genom lotten fingo ur Juda stam, ur
      simeoniternas stam och ur Benjamins stam tretton städer.
  5.  Och Kehats övriga barn fingo genom lotten ur Efraims stams
      släkter, ur Dans stam och ur ena hälften av Manasse stam tio
      städer.
  6.  Gersons barn åter fingo genom lotten ur Isaskars stams släkter,
      ur Asers stam, ur Naftali stam och ur andra hälften av Manasse
      stam, i Basan, tretton städer.
  7.  Meraris barn fingo, efter sina släkter, ur Rubens stam, ur Gads
      stam och ur Sebulons stam tolv städer.
  8.  Israels barn gåvo nu åt leviterna dessa städer med tillhörande
      utmarker, genom lottkastning, såsom HERREN hade bjudit genom
      Mose.
  9.  Ur Juda barns stam och ur Simeons barns stam gav man följande
      här namngivna städer:
 10.  Bland kehatiternas släkter bland Levi barn fingo Arons söner
      följande, ty dem träffade lotten först:
 11.  Man gav dem Arbas, Anoks faders, stad, det är Hebron, i Juda
      bergsbygd, med dess utmarker runt omkring.
 12.  Men åkerjorden och byarna som hörde till staden gav man till
      besittning åt Kaleb, Jefunnes son.
 13.  Åt prästen Arons söner gav man alltså dråparfristaden Hebron med
      dess utmarker, vidare Libna med dess utmarker,
 14.  Jattir med dess utmarker, Estemoa med dess utmarker,
 15.  Holon med dess utmarker, Debir med dess utmarker,
 16.  Ain med dess utmarker, Jutta med dess utmarker och Bet-Semes med
      dess utmarker -- nio städer ur dessa två stammar;
 17.  och ur Benjamins stam Gibeon med dess utmarker, Geba med dess
      utmarker,
 18.  Anatot med dess utmarker och Almon med dess utmarker -- fyra
      städer.
 19.  De städer som Arons söner, prästerna, fingo utgjorde alltså
      tillsammans tretton städer, med tillhörande utmarker.
 20.  Och Kehats barns släkter av leviterna, nämligen de övriga Kehats
      barn, fingo ur Efraims stam följande städer, som lotten bestämde
      åt dem:
 21.  Man gav dem dråparfristaden Sikem med dess utmarker i Efraims
      bergsbygd, Geser med dess utmarker,
 22.  Kibsaim med dess utmarker och Bet-Horon med dess utmarker --
      fyra städer;
 23.  och ur Dans stam Elteke med dess utmarker, Gibbeton med dess
      utmarker,
 24.  Ajalon med dess utmarker och Gat-Rimmon med dess utmarker --
      fyra städer;
 25.  och ur ena hälften av Manasse stam Taanak med dess utmarker och
      Gat-Rimmon med dess utmarker -- två städer.
 26.  De städer som de övriga Kehats barns släkter fingo utgjorde
      alltså tillsammans tio, med tillhörande utmarker.
 27.  Bland leviternas släkter fingo vidare Gersons barn ur ena
      hälften av Manasse stam dråparfristaden Golan i Basan med dess
      utmarker och Beestera med dess utmarker -- två städer;
 28.  och ur Isaskars stam Kisjon med dess utmarker, Dobrat med dess
      utmarker,
 29.  Jarmut med dess utmarker och En-Gannim med dess utmarker -- fyra
      städer;
 30.  och ur Asers stam Miseal med dess utmarker, Abdon med dess
      utmarker,
 31.  Helkat med dess utmarker och Rehob med dess utmarker -- fyra
      städer;
 32.  och ur Naftali stam dråparfristaden Kedes i Galileen med dess
      utmarker, Hammot-Dor med dess utmarker och Kartan med dess
      utmarker -- tre städer.
 33.  Gersoniternas städer, efter deras släkter, utgjorde alltså
      tillsammans tretton städer, med tillhörande utmarker.
 34.  Och de övriga leviterna, Meraris barns släkter, fingo ur
      Sebulons stam Jokneam med dess utmarker, Karta med dess
      utmarker,
 35.  Dimna med dess utmarker och Nahalal med dess utmarker -- fyra
      städer.
 36.  [1]
 37.  [1]
 38.  och ur Gads stam dråparfristaden Ramot i Gilead med dess
      utmarker, Mahanaim med dess utmarker,
 39.  Hesbon med dess utmarker och Jaeser med dess utmarker --
      tillsammans fyra städer.
 40.  De städer som dessa de övriga leviternas släkter, Meraris barn,
      fingo på sin lott, efter sina släkter, utgjorde alltså
      tillsammans tolv städer.
 41.  Tillsammans utgjorde levitstäderna inom Israels barns
      besittningsområde fyrtioåtta städer med tillhörande utmarker.
 42.  Var och en av dessa städer skulle bestå av själva staden och
      tillhörande utmarker runt omkring.  Så var det med alla dessa
      städer.
 43.  Så gav då HERREN åt Israel hela det land som han med ed hade
      lovat giva åt deras fäder; och de togo det i besittning och
      bosatte sig där.
 44.  Och HERREN lät dem hava ro på alla sidor, alldeles såsom han med
      ed hade lovat deras fäder; och ingen av deras fiender kunde stå
      dem emot, utan HERREN gav alla deras fiender i deras hand.
 45.  Intet uteblev av allt det goda som HERREN hade lovat Israels
      hus; det gick allt i fullbordan.

[1]  V. 36--37 se Gamla testamentets text i Ordförkl.



                          Josua, 22 Kapitlet

                         Altaret vid Jordan.

  1.  Då kallade Josua till sig rubeniterna och gaditerna och ena
      hälften av Manasse stam
  2.  och sade till dem: "I haven hållit allt vad HERRENS tjänare Mose
      har bjudit eder; I haven ock lyssnat till mina ord, vadhelst jag
      har befallt eder.
  3.  I haven under denna långa tid, ända till denna dag, icke
      övergivit edra bröder, och I haven hållit vad HERRENS, eder
      Guds, bud har befallt eder hålla.
  4.  Och nu har HERREN, eder Gud, låtit edra bröder komma till ro,
      såsom han lovade dem; så vänden nu om och gån hem till edra
      hyddor i det land I haven fått till besittning, det som HERRENS
      tjänare Mose har givit eder på andra sidan Jordan.
  5.  Allenast mån I noga hålla och göra efter de bud och den lag som
      HERRENS tjänare Mose har givit eder, så att I älsken HERREN,
      eder Gud, och alltid vandren på hans vägar och iakttagen hans
      bud och hållen eder till honom och tjänen honom av allt edert
      hjärta och av all eder själ."
  6.  Och Josua välsignade dem och lät dem gå, och så gingo de hem
      till sina hyddor.
  7.  Ty åt ena hälften av Manasse stam hade Mose givit land i Basan,
      och åt andra hälften hade Josua givit land jämte deras bröder på
      andra sidan Jordan, på västra sidan.  Då nu Josua lät dem gå hem
      till sina hyddor, välsignade han dem
  8.  och sade till dem: "Vänden tillbaka till edra hyddor med de
      stora skatter I haven fått, med boskap i stor myckenhet, med
      silver, guld, koppar och järn och kläder i stor myckenhet;
      skiften så med edra bröder bytet från edra fiender."
  9.  Så vände då Rubens barn och Gads barn och ena hälften av Manasse
      stam tillbaka, och gingo bort ifrån de övriga israeliterna, bort
      ifrån Silo i Kanaans land, för att begiva sig till Gileads land,
      det land de hade fått till besittning, och där de skulle hava
      sina besittningar, efter HERRENS befallning genom Mose.
 10.  När så Rubens barn och Gads barn och ena hälften av Manasse stam
      kommo till stenkretsarna vid Jordan i Kanaans land, byggde de
      där ett altare vid Jordan, ett ansenligt altare.
 11.  Och de övriga israeliterna fingo höra sägas: "Se, Rubens barn
      och Gads barn och ena hälften av Manasse stam hava byggt ett
      altare mitt emot Kanaans land, i stenkretsarna vid Jordan, på
      andra sidan om de övriga israeliternas område."
 12.  När Israels barn hörde detta, församlade sig deras hela menighet
      i Silo för att draga upp till strid mot dem.
 13.  Därefter sände Israels barn Pinehas till Rubens barn och Gads
      barn och ena hälften av Manasse stam, i Gileads land, Pinehas,
      prästen Eleasars son,
 14.  och med honom tio hövdingar, en hövding för var stamfamilj inom
      Israels alla stammar; var och en av dem var huvudman för sin
      familj inom Israels ätter.
 15.  Och när dessa kommo till Rubens barn och Gads barn och ena
      hälften av Manasse stam, i Gileads land, talade de till dem och
      sade:
 16.  "Så säger hela HERRENS menighet: Vad är detta för en otrohet som
      I haven begått mot Israels Gud, då I haven vänt eder bort ifrån
      HERREN, därigenom att I haven byggt eder ett altare och sålunda
      nu satt eder upp mot HERREN?
 17.  Är det icke nog att vi hava begått missgärningen med Peor, från
      vilken vi ännu i dag icke hava blivit renade, och för vilken en
      hemsökelse drabbade HERRENS menighet?
 18.  Viljen I nu ytterligare vända eder bort ifrån HERREN?  Om I i dag
      sätten eder upp mot HERREN, så skall förvisso i morgon hans
      förtörnelse drabba Israels hela menighet.
 19.  Men om det land I haven fått till besittning tyckes eder vara
      orent, så dragen över till det land HERREN har tagit till
      besittning, där HERRENS tabernakel har sin plats, och haven edra
      besittningar där bland oss.  Sätten eder icke upp mot HERREN och
      sätten eder icke upp mot oss genom att bygga eder ett altare,
      ett annat än HERRENS, vår Guds, altare.
 20.  När Akan, Seras son, hade trolöst förgripit sig på det
      tillspillogivna, kom icke då förtörnelse över Israels hela
      menighet, så att han själv icke blev den ende som förgicks genom
      den missgärningen?
 21.  Då svarade Rubens barn och Gads barn och ena hälften av Manasse
      stam och talade till huvudmännen för Israels ätter:
 22.  "Gud, HERREN Gud, ja, Gud, HERREN Gud, han vet det, och Israel
      må ock veta det: Sannerligen, om detta har skett i upproriskhet
      och otrohet mot HERREN -- du må då i dag undandraga oss din
      hjälp!  --
 23.  om vi hava byggt altaret åt oss, därför att vi vilja vända oss
      bort ifrån HERREN, och om vi vilja offra därpå brännoffer eller
      spisoffer eller frambära tackoffer därpå, då må HERREN själv
      utkräva vad vi hava förskyllt.
 24.  Nej, vi hava sannerligen gjort så av fruktan för vad som kunde
      hända, i det att vi tänkte att edra barn i framtiden skulle
      kunna säga till våra barn: 'Vad haven I att göra med HERREN,
      Israels Gud?
 25.  HERREN har ju satt Jordan till gräns mellan oss och eder, I
      Rubens barn och Gads barn; alltså haven I ingen del i HERREN.'
      Och så skulle edra barn kunna hindra våra barn från att frukta
      HERREN.
 26.  Därför sade vi: Må vi gripa oss an och bygga detta altare, men
      icke till brännoffer eller till slaktoffer,
 27.  utan till att vara ett vittne mellan oss och eder, och mellan
      bådas efterkommande efter oss, att vi vilja förrätta HERRENS
      tjänst inför hans ansikte med våra brännoffer och slaktoffer och
      tackoffer, så att edra barn i framtiden icke kunna säga till
      våra barn: 'I haven ingen del i HERREN.'
 28.  Och vi tänkte: Om det i framtiden händer att de så säga till oss
      och våra efterkommande, då kunna vi svara: 'Sen på den bild av
      HERRENS altare, som våra fäder hava gjort, men icke till
      brännoffer eller till slaktoffer, utan till att vara ett vittne
      mellan oss och eder.'
 29.  Bort det, att vi skulle sätta oss upp mot HERREN och nu vända
      oss bort ifrån HERREN genom att bygga ett altare till brännoffer
      eller till spisoffer eller slaktoffer, ett annat än HERRENS, vår
      Guds, altare, som står framför hans tabernakel."
 30.  Då nu prästen Pinehas och menighetens hövdingar, nämligen
      huvudmännen för Israels ätter, som voro med honom, hörde vad
      Rubens barn, Gads barn och Manasse barn talade, behagade det
      dem.
 31.  Och Pinehas, prästen Eleasars son, sade till Rubens barn, Gads
      barn och Manasse barn: "Nu hava vi förnummit att HERREN är mitt
      ibland oss, därav nämligen, att I icke haven velat begå en sådan
      otrohet mot HERREN.  Därmed haven I ock räddat Israels barn undan
      HERRENS hand."
 32.  Därefter vände Pinehas, prästen Eleasars son, jämte hövdingarna
      tillbaka från Rubens barn och Gads barn, i Gileads land, in i
      Kanaans land till de övriga israeliterna och avgåvo sin
      berättelse härom inför dem.
 33.  Denna behagade Israels barn, och Israels barn lovade Gud; och de
      tänkte icke mer på att draga upp till strid mot dem, för att
      fördärva det land där Rubens barn och Gads barn bodde.
 34.  Och Rubens barn och Gads barn gåvo namn åt altaret; de sade:
      "Ett vittne är det mellan oss, att HERREN är Gud."



                          Josua, 23 Kapitlet

                        Josua förmanar folket.

  1.  En lång tid härefter, när HERREN hade låtit Israel få ro för
      alla dess fiender runt omkring, och då Josua var gammal och
      kommen till hög ålder,
  2.  kallade han till sig hela Israel, dess äldste, dess huvudmän,
      dess domare och tillsyningsmän och sade till dem: "Jag är nu
      gammal och kommen till hög ålder.
  3.  Och I haven själva sett allt vad HERREN, eder Gud, gjorde med
      alla dessa folk, när I drogen härin, ty HERREN eder Gud, stridde
      själv för eder.
  4.  Se, dessa folk som ännu äro kvar har jag genom lottkastning
      fördelat åt eder till arvedel, efter edra stammar, allt ifrån
      Jordan intill Stora havet västerut, för att icke nämna alla de
      folk jag har utrotat.
  5.  Och HERREN, eder Gud, skall själv driva dem undan för eder och
      förjaga dem för eder, så att I skolen taga deras land i
      besittning, såsom HERREN, eder Gud, har lovat eder.
  6.  Men varen I nu ståndaktiga i att hålla och göra allt vad som är
      föreskrivet i Moses lagbok, så att I icke viken av därifrån vare
      sig till höger eller till vänster,
  7.  och icke träden i gemenskap med dessa folk som ännu äro kvar här
      jämte eder, ej heller nämnen deras gudars namn eller svärjen vid
      dem eller tjänen och tillbedjen dem.
  8.  Nej, till HERREN, eder Gud, skolen I hålla eder, såsom I haven
      gjort ända till denna dag,
  9.  varför ock HERREN har fördrivit för eder stora och mäktiga folk,
      så att ingen har kunnat stå eder emot ända till denna dag.
 10.  En enda man bland eder jagade tusen framför sig, ty HERREN, eder
      Gud, stridde själv för eder, såsom han hade lovat eder.
 11.  Så haven nu noga akt på eder själva, så att I älsken HERREN,
      eder Gud.
 12.  Ty om I vänden eder bort ifrån honom, och hållen eder till
      återstoden av dessa folk som ännu äro kvar här jämte eder, och
      befrynden eder med dem, så att I träden i gemenskap med dem och
      de med eder,
 13.  då mån I förvisso veta att HERREN, eder Gud, icke mer skall
      fördriva dessa folk undan för eder, utan de skola bliva eder
      till en snara och ett giller och bliva ett gissel för edra sidor
      och taggar i edra ögon, till dess I bliven utrotade ur detta
      goda land, som HERREN, eder Gud, har givit eder.
 14.  Se, jag går nu all världens väg.  Så besinnen då av allt edert
      hjärta och av all eder själ att intet har uteblivit av allt det
      goda som HERREN, eder Gud, har lovat angående eder; det har allt
      gått i fullbordan för eder, intet därav har uteblivit.
 15.  Men likasom allt det goda som HERREN, eder Gud, lovade eder har
      kommit över eder, så skall ock HERREN låta allt det onda komma
      över eder, till dess han har förgjort eder ur detta goda land,
      som HERREN, eder Gud, har givit eder.
 16.  Om I nämligen överträden HERRENS, eder Guds, förbund, det som
      han har stadgat för eder, och gån åstad och tjänen andra gudar
      och tillbedjen dem, så skall HERRENS vrede upptändas mot eder,
      och I skolen med hast bliva utrotade ur det goda land som han
      har givit eder."



                          Josua, 24 Kapitlet

               Josuas sista tal till folket.  Förnyelse
                av förbundet.  Josuas död.  Josefs ben
                       begravas.  Eleasars död.

  1.  Och Josua församlade alla Israels stammar till Sikem; och han
      kallade till sig de äldste i Israel, dess huvudmän, dess domare
      och dess tillsyningsmän, och de trädde fram inför Gud.
  2.  Och Josua sade till allt folket: "Så säger HERREN, Israels Gud:
      På andra sidan floden bodde edra fäder i forna tider; så gjorde
      ock Tera, Abrahams och Nahors fader.  Och de tjänade där andra
      gudar.
  3.  Men jag hämtade eder fader Abraham från andra sidan floden och
      lät honom vandra omkring i hela Kanaans land.  Och jag gjorde
      hans säd talrik; jag gav honom Isak,
  4.  och åt Isak gav jag Jakob och Esau.  Och jag gav Seirs bergsbygd
      till besittning åt Esau; men Jakob och hans söner drogo ned till
      Egypten.
  5.  Sedan sände jag Mose och Aron och hemsökte Egypten med de
      gärningar jag där gjorde, och därefter förde jag eder ut.
  6.  Och när jag förde edra fäder ut ur Egypten och I haden kommit
      till havet, förföljde egyptierna edra fäder med vagnar och
      ryttare ned i Röda havet.
  7.  Då ropade de till HERREN, och han satte ett tjockt mörker mellan
      eder och egyptierna och lät havet komma över dem, så att det
      övertäckte dem; ja, I sågen med egna ögon vad jag gjorde med
      egyptierna.  Sedan bodden I i öknen en lång tid.
  8.  Därefter förde jag eder in i amoréernas land, vilka bodde på
      andra sidan Jordan, och de inläto sig i strid med eder; men jag
      gav dem i eder hand, så att I intogen deras land, och jag
      förgjorde dem för eder.
  9.  Då uppreste sig Balak, Sippors son, konungen i Moab, och gav sig
      i strid med Israel.  Och han sände och lät kalla till sig Bileam,
      Beors son, för att denne skulle förbanna eder.
 10.  Men jag ville icke höra på Bileam, utan han måste välsigna eder,
      och jag räddade eder ur hans hand.
 11.  Och när I haden gått över Jordan och kommit till Jeriko, gåvo
      sig Jerikos borgare i strid med eder, så och amoréerna,
      perisséerna, kananéerna, hetiterna och girgaséerna, hivéerna och
      jebuséerna; men jag gav dem i eder hand.
 12.  Och jag sände getingar framför eder, och genom dessa förjagades
      amoréernas två konungar för eder, icke genom ditt svärd eller
      din båge.
 13.  Och jag gav eder ett land varpå du icke hade nedlagt något
      arbete, så ock städer som I icke haden byggt, och i dem fingen I
      bo; och av vingårdar och olivplanteringar som I icke haden
      planterat fingen I äta.
 14.  Så frukten nu HERREN och tjänen honom ostraffligt och troget;
      skaffen bort de gudar som edra fäder tjänade på andra sidan
      floden och i Egypten, och tjänen HERREN.
 15.  Men om det misshagar eder att tjäna HERREN, så utväljen åt eder
      i dag vem I viljen tjäna, antingen de gudar som edra fäder
      tjänade, när de bodde på andra sidan floden, eller de gudar som
      dyrkas av amoréerna, i vilkas land I själva bon.  Men jag och
      mitt hus, vi vilja tjäna HERREN."
 16.  Då svarade folket och sade: "Bort det, att vi skulle övergiva
      HERREN och tjäna andra gudar!
 17.  Nej, HERREN är vår Gud, han är den som har fört oss och våra
      fäder upp ur Egyptens land, ur träldomshuset, och som inför våra
      ögon har gjort dessa stora under, och bevarat oss på hela den
      väg vi hava vandrat och bland alla de folk genom vilkas land vi
      hava dragit fram.
 18.  HERREN har förjagat för oss alla dessa folk, så ock amoréerna som
      bodde i landet.  Därför vilja vi ock tjäna HERREN; ty an är vår
      Gud."
 19.  Josua sade till folket: "I kunnen icke tjäna HERREN, ty han är
      en helig Gud; han är en nitälskande Gud, han skall icke hava
      fördrag med edra överträdelser och synder.
 20.  Om I övergiven HERREN och tjänen främmande gudar, så skall han
      vända sig bort och låta det gå eder illa och förgöra eder, i
      stället för att han hittills har låtit det gå eder väl."
 21.  Men folket sade till Josua: "Icke så, utan vi vilja tjäna
      HERREN."
 22.  Då sade Josua till folket: "I ären nu själva vittnen mot eder,
      att I haven utvalt HERREN åt eder, för att tjäna honom."  De
      svarade: "Ja."
 23.  Han sade: "Så skaffen nu bort de främmande gudar som I haven
      bland eder, och böjen edra hjärtan till HERREN, Israels Gud."
 24.  Folket svarade Josua: "HERREN, vår Gud, vilja vi tjäna, och hans
      röst vilja vi höra."
 25.  Så slöt då Josua på den dagen ett förbund med folket och
      förelade dem lag och rätt i Sikem.
 26.  Och Josua tecknade upp allt detta i Guds lagbok.  Och han tog en
      stor sten och reste den där, under eken som stod vid HERRENS
      helgedom.
 27.  Och Josua sade till allt folket: "Se, denna sten skall vara
      vittne mot oss, ty den har hört alla de ord som HERREN har talat
      med oss; den skall vara vittne mot eder, så att I icke förneken
      eder Gud."
 28.  Sedan lät Josua folket gå, var och en till sin arvedel.
 29.  En tid härefter dog HERRENS tjänare Josua, Nuns son, ett hundra
      tio år gammal.
 30.  Och man begrov honom på hans arvedels område, i Timnat-Sera i
      Efraims bergsbygd, norr om berget Gaas.
 31.  Och Israel tjänade HERREN, så länge Josua levde, och så länge de
      äldste levde, de som voro kvar efter Josua, och som visste av
      alla de gärningar HERREN hade gjort för Israel.
 32.  Och Josefs ben, som Israels barn hade fört upp ur Egypten,
      begrovo de i Sikem, på det jordstycke som Jakob hade köpt av
      Hamors, Sikems faders, barn för hundra kesitor; Josefs barn
      fingo detta till arvedel.
 33.  Och Eleasar, Arons son, dog, och man begrov honom i hans son
      Pinehas' stad, Gibea, som hade blivit denne given i Efraims
      bergsbygd.