Ester, 1 Kapitlet

                Konung Ahasveros' gästabud.  Drottning
               Vastis ohörsamhet och domen över henne.

  1.  I Ahasveros' tid -- den Ahasveros' som regerade från Indien ända
      till Etiopien, över ett hundra tjugusju hövdingdömen --
  2.  under den tiden, medan konung Ahasveros satt på konungatronen i
      Susans borg, tilldrog sig följande.
  3.  I sitt tredje regeringsår gjorde han ett gästabud för alla sina
      furstar och tjänare, varvid Persiens och Mediens härförare och
      hans förnämsta män och furstarna i hövdingdömena voro samlade
      inför honom.
  4.  Och han lät dem under många dagar se sin konungsliga härlighet
      och rikedom och sin storhets glans och prakt -- under ett hundra
      åttio dagar.
  5.  Och när dessa dagar hade gått till ända, gjorde konungen ett sju
      dagars gästabud för allt det folk som fanns i Susans borg, både
      stora och små, i den inhägnade trädgård som hörde till
      konungapalatset.
  6.  Där hängde tapeter av linne, bomull och mörkblått tyg, uppsatta
      med vita och purpurröda snören i ringar av silver och på pelare
      av vit marmor.  Soffor av guld och silver stodo på ett golv som
      var inlagt med grön och vit marmor och med pärlglänsande och
      svart sten.
  7.  Och dryckerna sattes fram i gyllene kärl, det ena icke likt det
      andra, och konungsligt vin fanns i myckenhet, såsom det hövdes
      hos en konung.
  8.  Och när man drack, gällde den lagen att intet tvång skulle råda;
      ty konungen hade befallt alla sina hovmästare att de skulle
      rätta sig efter vars och ens önskan.
  9.  Samtidigt gjorde ock Vasti, drottningen, ett gästabud för
      kvinnorna i konung Ahasveros' kungliga palats.
 10.  När då på sjunde dagen konungens hjärta var glatt av vinet,
      befallde han Mehuman, Biseta, Harebona, Bigeta, Abageta, Setar
      och Karkas, de sju hovmän som gjorde tjänst hos konung
      Ahasveros,
 11.  att de skulle föra drottning Vasti, prydd med kunglig krona,
      inför konungen, för att han skulle låta folken och furstarna se
      hennes skönhet, ty hon var fager att skåda.
 12.  Men drottning Vasti ville icke komma, fastän konungen befallde
      henne det genom hovmännen.  Då blev konungen mycket förtörnad.
      och hans vrede upptändes.
 13.  Och konungen frågade de vise som voro kunniga i tidstecknens
      tydning (ty konungens ärenden plägade så läggas fram för alla i
      lag och rätt kunniga;
 14.  och han hade vid sin sida Karsena, Setar, Admata, Tarsis, Meres,
      Marsena och Memukan, de sju furstar i Persien och Medien, som
      voro konungens närmaste män och innehade främsta platsen i
      riket); han frågade:
 15.  "Vad skall man efter lag göra med drottning Vasti, då hon nu
      icke har gjort vad konung Ahasveros befallde genom hovmännen?"
 16.  Memukan svarade inför konungen och furstarna: "Icke mot konungen
      allena har drottning Vasti gjort illa, utan mot alla furstar och
      alla folk i alla konung Ahasveros' hövdingdömen.
 17.  Ty vad drottningen har gjort skall komma ut bland alla kvinnor,
      och skall leda till att de förakta sina män, då de ju kunna
      säga: 'Konung Ahasveros befallde att man skulle föra drottning
      Vasti inför honom, men hon kom icke.'
 18.  Ja, redan i dag skola furstinnorna i Persien och Medien, när de
      få höra vad drottningen har gjort, åberopa detta inför alla
      konungens furstar, och därav skall komma förakt och förtret mer
      än nog.
 19.  Om det så täckes konungen, må han därför låta en kunglig
      befallning utgå -- och må denna upptecknas i Persiens och
      Mediens lagar, så att den bliver orygglig -- att Vasti icke mer
      skall få komma inför konung Ahasveros' ansikte; och hennes
      konungsliga värdighet give konungen åt en annan, som är bättre
      än hon.
 20.  När så den förordning som konungen utfärdar bliver kunnig i hela
      hans rike, så stort det är, då skola alla kvinnor giva sina män
      tillbörlig ära, både stora och små."
 21.  Detta tal behagade konungen och furstarna, och konungen gjorde
      såsom Memukan hade sagt.
 22.  Skrivelser blevo sända till alla konungens hövdingdömen, till
      vart hövdingdöme med dess skrift och till vart folk på dess
      tungomål, att envar man skulle vara herre i sitt hus och tala
      sitt folks tungomål.



                          Ester, 2 Kapitlet

                Ester bliver drottning.  Mordokai röjer
                         en sammansvärjning.

  1.  Efter en tids förlopp, sedan konung Ahasveros' vrede hade lagt
      sig, tänkte han åter på Vasti och vad hon hade gjort, och vad
      som var beslutet om henne.
  2.  Då sade konungens män som betjänade honom: "Må man för konungens
      räkning söka upp unga och fagra jungfrur,
  3.  och må konungen i sitt rikes alla hövdingdömen förordna vissa
      män som samla tillhopa alla dessa unga och fagra jungfrur till
      fruhuset i Susans borg och överlämna dem åt konungens hovman
      Hege, kvinnovaktaren, och man give dem vad nödigt är till deras
      beredelse.
  4.  Och den kvinna som konungen finner behag i blive drottning i
      Vastis ställe."  Detta tal behagade konungen, och han gjorde så.
  5.  I Susans borg fanns då en judisk man som hette Mordokai, son
      till Jair, son till Simei, son till Kis, en benjaminit;
  6.  denne hade blivit bortförd från Jerusalem med de fångar som
      fördes bort tillsammans med Jekonja, Juda konung, när denne
      fördes bort av Nebudkadnessar, konungen i Babel.
  7.  Han var fosterfader åt Hadassa, som ock kallades Ester, hans
      farbroders dotter; ty hon hade varken fader eller moder.  Hon
      var en flicka med skön gestalt, fager att skåda; och efter
      hennes faders och moders död hade Mordokai upptagit henne såsom
      sin egen dotter.
  8.  Då nu konungens befallning och påbud blev kunnigt, och många
      unga kvinnor samlades tillhopa till Susans borg och överlämnades
      åt Hegai, blev ock Ester hämtad till konungshuset och överlämnad
      åt kvinnovaktaren Hegai.
  9.  Och flickan behagade honom och fann nåd inför honom; därför
      skyndade han att giva henne vad nödigt var till hennes
      beredelse, så ock den kost hon skulle hava, ävensom att giva
      henne från konungshuset de sju tärnor som utsågos åt henne.  Och
      han lät henne med sina tärnor flytta in i den bästa delen av
      fruhuset.
 10.  Men om sitt folk och sin släkt hade Ester icke yppat något, ty
      Mordokai hade förbjudit henne att yppa något därom.
 11.  Och Mordokai gick var dag fram och åter utanför gården till
      fruhuset, för att få veta huru det stod till med Ester, och vad
      som vederfors henne.
 12.  Nu var det så, att när ordningen kom till den ena eller andra av
      de unga kvinnorna att gå in till konung Ahasveros, sedan med
      henne hade förfarits i tolv månader såsom det var påbjudet om
      kvinnorna (så lång tid åtgick nämligen till att bereda dem: sex
      månader med myrraolja och sex månader med välluktande kryddor
      och annat som var nödigt till kvinnornas beredelse),
 13.  när alltså en kvinna gick in till konungen, då fick hon taga med
      sig ifrån fruhuset till konungshuset allt vad hon begärde.
 14.  Och sedan hon om aftonen hade gått ditin, skulle hon om
      morgonen, när hon gick tillbaka, gå in i det andra fruhuset och
      överlämnas åt konungens hovman Saasgas, som hade vakten över
      bihustrurna.  Hon fick sedan icke mer komma in till konungen, om
      icke konungen hade funnit sådant behag i henne, att hon
      uttryckligen blev kallad till honom.
 15.  Då nu ordningen att gå in till konungen kom till Ester, dotter
      till Abihail, farbroder till Mordokai, som hade upptagit henne
      till sin dotter, begärde hon intet annat än det som konungens
      hovman Hegai, kvinnovaktaren, rådde henne till.  Och Ester fann
      nåd för allas ögon, som sågo henne.
 16.  Ester blev hämtad till konung Ahasveros i hans kungliga palats i
      tionde månaden, det är månaden Tebet, i hans sjunde regeringsår.
 17.  Och Ester blev konungen kärare än alla de andra kvinnorna, och
      hon fann nåd och ynnest inför honom mer än alla de andra
      jungfrurna, så att han satte en kunglig krona på hennes huvud
      och gjorde henne till drottning i Vastis ställe.
 18.  Och konungen gjorde ett stort gästabud för alla sina furstar och
      tjänare, ett gästabud till Esters ära; och han beviljade
      skattelindring åt sina hövdingdömen och delade ut skänker, såsom
      det hövdes en konung.
 19.  När sedermera jungfrur för andra gången samlades tillhopa och
      Mordokai satt i konungens port
 20.  (men Ester hade, såsom Mordokai bjöd henne, icke yppat något om
      sin släkt och sitt folk, ty Ester gjorde efter Mordokais
      befallning, likasom när hon var under hans vård),
 21.  vid den tiden, under det att Mordokai satt i konungens port,
      blevo Bigetan och Teres, två av de hovmän hos konungen, som
      höllo vakt vid tröskeln, förbittrade på konung Ahasveros och
      sökte tillfälle att bära hand på honom.
 22.  Härom fick Mordokai kunskap, och han berättade det för drottning
      Ester; därefter omtalade Ester det för konungen på Mordokais
      vägnar.
 23.  Saken blev nu undersökt och så befunnen; och de blevo båda
      upphängda på trä.  Och detta upptecknades i krönikan, för
      konungen.



                          Ester, 3 Kapitlet

                   Hamans onda anslag mot judarna.

  1.  En tid härefter upphöjde konung Ahasveros agagiten Haman,
      Hammedatas son, till hög värdighet och gav honom främsta platsen
      bland alla de furstar som voro hos honom.
  2.  Och alla konungens tjänare som voro i konungens port böjde knä
      och föllo ned för Haman, ty så hade konungen bjudit om honom.
      Men Mordokai böjde icke knä och föll icke ned för honom.
  3.  Då sade konungens tjänare som voro i konungens port till
      Mordokai: "Varför överträder du konungens bud?"
  4.  Och när de dag efter dag hade sagt så till honom, utan att han
      lyssnade till dem, berättade de det för Haman, för att se om
      Mordokais förklaring skulle få gälla: ty han hade berättat för
      dem att han var en jude.
  5.  När nu Haman såg att Mordokai icke böjde knä eller föll ned för
      honom, uppfylldes han med vrede.
  6.  Men det syntes honom för ringa att bära hand allenast på
      Mordokai, sedan man berättat för honom av vilket folk Mordokai
      var, utan Haman sökte tillfälle att utrota alla judar som funnos
      i Ahasveros' hela rike, därför att de voro Mordokais landsmän.
  7.  I första månaden, det är månaden Nisan, i Ahasveros' tolfte
      regeringsår, kastades pur, det är lott, inför Haman om var
      särskild dag och var särskild månad intill tolfte månaden, det
      är månaden Adar.
  8.  Och Haman sade till konung Ahasveros: "Här finnes ett folk som
      bor kringspritt och förstrött bland de andra folken i ditt rikes
      alla hövdingdömen.  Deras lagar äro olika alla andra folks, och
      de göra icke efter konungens lagar; därför är det icke konungen
      värdigt att låta dem vara.
  9.  Om det så täckes konungen, må fördenskull en skrivelse utfärdas,
      att man skall förgöra dem.  Tio tusen talenter silver skall jag
      då kunna väga upp åt tjänstemännen till att läggas in i
      konungens skattkamrar."
 10.  Då tog konungen ringen av sin hand och gav den åt agagiten
      Haman, Hammedatas son, judarnas ovän.
 11.  Därefter sade konungen till Haman: "Silvret vare dig skänkt, och
      med folket må du göra såsom du finner för gott."
 12.  Så blevo då konungens sekreterare tillkallade på trettonde dagen
      i första månaden, och en skrivelse, alldeles sådan som Haman
      ville, utfärdades till konungens satraper och till ståthållarna
      över de särskilda hövdingdömena och till furstarna över de
      särskilda folken, till vart hövdingdöme med dess skrift och till
      vart folk på dess tungomål.  I konung Ahasveros' namn utfärdades
      skrivelsen, och den beseglades med konungens ring.
 13.  Sedan kringsändes med ilbud till alla konungens hövdingdömen,
      att man skulle utrota, dräpa och förgöra judarna, både unga och
      gamla, både barn och kvinnor, alla på en och samma dag, nämligen
      på trettonde dagen i tolfte månaden, det är månaden Adar, varvid
      ock deras ägodelar såsom byte skulle givas till plundring.
 14.  I skrivelsen stod att i vart särskilt hövdingdöme ett påbud,
      öppet för alla folk, skulle utfärdas, som innehöll att de skulle
      vara redo den dagen.
 15.  Och på grund av konungens befallning drogo ilbuden med hast
      åstad, så snart påbudet hade blivit utfärdat i Susans borg.  Men
      konungen och Haman satte sig ned till att dricka, under det att
      bestörtning rådde i staden Susan.



                          Ester, 4 Kapitlet

                  Mordokais och judarnas bedrövelse.
                Budskapen till Ester och Esters svar.

  1.  När Mordokai fick veta allt vad som hade skett, rev han sönder
      sina kläder och klädde sig i säck och aska, och gick så ut i
      staden och uppgav högljudda och bittra klagorop.
  2.  Och han begav sig till konungens port och stannade framför den,
      ty in i konungens port fick ingen komma, som var klädd i
      sorgdräkt.
  3.  Och i vart hövdingdöme dit konungens befallning och påbud kom
      blev stor sorg bland judarna, och de fastade, gräto och klagade,
      ja, de flesta satte sig i säck och aska.
  4.  När nu Esters tjänarinnor och hovmän kommo och berättade detta
      för henne, blev drottningen högeligen förskräckt; och hon
      skickade ut kläder till Mordokai, för att man skulle kläda honom
      i dem och taga av honom sorgdräkten; men han tog icke emot dem.
  5.  Då kallade Ester till sig Hatak, en av de hovmän som konungen
      hade anställt i hennes tjänst, och bjöd honom att gå till
      Mordokai, för att få veta vad som var på färde, och varför han
      gjorde så.
  6.  När då Hatak kom ut till Mordokai på den öppna platsen i staden
      framför konungens port,
  7.  berättade Mordokai för honom allt vad som hade hänt honom, och
      uppgav beloppet av den penningsumma som Haman hade lovat väga
      upp till konungens skattkamrar, för att han skulle få förgöra
      judarna.
  8.  Och en avskrift av det skrivna påbud som hade blivit utfärdat i
      Susan om att de skulle utrotas lämnade han honom ock, för att
      han skulle visa Ester den och berätta allt för henne, och ålägga
      henne att gå in till konungen och bedja honom om misskund och
      söka nåd hos honom för sitt folk.
  9.  Och Hatak kom och berättade för Ester vad Mordokai hade sagt.
 10.  Då bjöd Ester Hatak att gå till Mordokai och säga:
 11.  "Alla konungens tjänare och folket i konungens hövdingdömen
      veta, att om någon, vare sig man eller kvinna, går in till
      konungen på den inre gården utan att vara kallad, så gäller för
      var och en samma lag: att han skall dödas, såframt icke konungen
      räcker ut mot honom den gyllene spiran, till tecken på att han
      får leva.  Men jag har icke på trettio dagar varit kallad att
      komma till konungen."
 12.  När man nu berättade för Mordokai vad Ester hade sagt,
      sade Mordokai att man skulle giva Ester detta svar: "Tänk icke
      att du ensam bland alla judar skall slippa undan, därför att du
      är i konungens hus.
 14.  Nej, om du tiger stilla vid detta tillfälle, så skall nog hjälp
      och räddning beredas judarna från något annat håll, men du och
      din faders hus, I skolen förgöras.  Vem vet om du icke just för
      en sådan tid som denna har kommit till konungslig värdighet?"
 15.  Då lät Ester giva Mordokai detta svar:
 16.  "Gå åstad och församla alla judar som finnas i Susan, och hållen
      fasta för mig; I skolen icke äta eller dricka något under tre
      dygn, vare sig dag eller natt.  Jag med mina tärnor vill ock
      sammalunda fasta; därefter vill jag gå in till konungen, fastän
      det är emot lagen.  Och skall jag gå förlorad, så må det då ske."
 17.  Och Mordokai gick bort och gjorde alldeles såsom Ester hade
      bjudit honom.



                          Ester, 5 Kapitlet

               Esters gästabud för konungen och Haman.
                    Hamans högmod och förtrytelse.

  1.  På tredje dagen klädde Ester sig i konungslig skrud och trädde
      in på den inre gården till konungshuset, mitt emot själva
      konungshuset; konungen satt då på sin konungatron i det kungliga
      palatset, mitt emot palatsets dörr.
  2.  När nu konungen såg drottning Ester stå på gården, fann hon nåd
      för hans ögon, så att konungen räckte ut mot Ester den gyllene
      spira, som han hade i sin hand; då gick ester fram och rörde vid
      ändan av spiran.
  3.  Och konungen sade till henne: "Vad önskar du, drottning Ester,
      och vad är din begäran?  Gällde den ock hälften av riket, så
      skall den beviljas dig."
  4.  Ester svarade: "Om det så täckes konungen, må konungen jämte
      Haman i dag komma till ett gästabud, som jag har tillrett för
      honom."
  5.  Då sade konungen: "Skynden att hämta hit Haman, för att så må
      ske, som Ester har begärt."  Så kommo då konungen och Haman till
      gästabudet, som Ester hade tillrett.
  6.  Och när vinet dracks sade konungen till Ester: "Vad är din bön?
      Den vare dig beviljad.  Och vad är din begäran?  Gällde den ock
      hälften av riket, så skall den uppfyllas."
  7.  Ester svarade och sade: "Min bön och min begäran är:
  8.  om jag har funnit nåd för konungens ögon, och det täckes
      konungen att bevilja min bön och uppfylla min begäran, så må
      konungen och Haman komma till ännu ett gästabud, som jag vill
      tillreda för dem; då skall jag i morgon göra såsom konungen har
      befallt."
  9.  Och Haman gick därifrån den dagen, glad och väl till mods.  Men
      när han fick se Mordokai i konungens port och denne varken stod
      upp eller ens rörde sig för honom, då uppfylldes Haman med vrede
      mot Mordokai.
 10.  Men Haman betvang sig och gick hem; därefter sände han och lät
      hämta sina vänner och sin hustru Seres.
 11.  Och Haman talade för dem om sin rikedom och härlighet och om
      sina många barn och om all den storhet, som konungen hade givit
      honom, och om huru konungen i allt hade upphöjt honom över de
      andra furstarna och konungens övriga tjänare.
 12.  Och Haman sade ytterligare: "Icke heller har drottning Ester
      låtit någon annan än mig komma med konungen till det gästabud,
      som hon hade tillrett; och jämväl i morgon är jag bjuden till
      henne, jämte konungen.
 13.  Men vid allt detta kan jag dock icke vara tillfreds, så länge
      jag ser juden Mordokai sitta i konungens port."
 14.  Då sade hans hustru Seres och alla hans vänner till honom: "Låt
      resa upp en påle, femtio alnar hög, och bed i morgon konungen,
      att Mordokai må bliva upphängd därpå; då kan du glad komma med
      konungen till gästabudet."  Detta behagade Haman, och han lät
      resa upp pålen.



                          Ester, 6 Kapitlet

                  Mordokais upphöjelse.  Hamans sorg.

  1.  Den natten kunde konungen icke sova; därför lät han hämta
      krönikan, där minnesvärda händelser voro upptecknade, och man
      föreläste ur den för konungen.
  2.  Då fann man där skrivet, att Mordokai hade berättat, hurusom
      Bigetana och Teres, två av de hovmän, som höllo vakt vid
      tröskeln, hade sökt tillfälle att bära hand på konung Ahasveros.
  3.  Konungen frågade: "Vilken ära och upphöjelse har vederfarits
      Mordokai för detta?"  Konungens män, som betjänade honom,
      svarade: "Intet sådant har vederfarits honom."
  4.  Då sade konungen: "Är någon nu tillstädes på gården?"  Och Haman
      hade just kommit in på den yttre gården till konungshuset för
      att bedja konungen, att Mordokai måtte bliva upphängd på den
      påle, som han hade låtit sätta upp för hans räkning.
  5.  Så svarade honom då konungens tjänare: "Ja, Haman står därute på
      gården."  Konungen sade: "Låt honom komma in."
  6.  När då Haman kom in, sade konungen till honom: "Huru skall man
      göra med den man, som konungen vill ära?"  Men Haman tänkte i
      sitt hjärta: "Vem skulle konungen vilja bevisa ära mer än mig?"
  7.  Därför sade Haman till konungen: "Om konungen vill ära någon,
  8.  så skall man hämta en konungslig klädnad, som konungen själv har
      burit, och en häst, som konungen själv har ridit på, och på
      vilkens huvud en kunglig krona är fäst;
  9.  och man skall överlämna klädnaden och hästen åt en av konungens
      förnämsta furstar, och klädnaden skall sättas på den man, som
      konungen vill ära, och man skall föra honom ridande på hästen
      fram på den öppna platsen i staden och utropa framför honom: 'Så
      gör man med den man, som konungen vill ära.'"
 10.  Då sade konungen till Haman: "Skynda dig att taga klädnaden och
      hästen, såsom du har sagt, och gör så med juden Mordokai, som
      sitter i konungens port.  Underlåt intet av allt vad du har
      sagt."
 11.  Så tog då Haman klädnaden och hästen och satte klädnaden på
      Mordokai och förde honom ridande fram på den öppna platsen i
      staden och utropade framför honom: "Så gör man med den man, som
      konungen vill ära."
 12.  Och Mordokai vände tillbaka till konungens port; men Haman
      skyndade hem, sörjande och med överhöljt huvud.
 13.  Och när Haman förtäljde för sin hustru Seres och alla sina
      vänner vad som hade hänt honom, sade hans vise män och hans
      hustru Seres till honom: "Om Mordokai, som du har begynt att stå
      tillbaka för, är av judisk börd, så förmår du intet mot honom,
      utan skall komma alldeles till korta för honom."
 14.  Medan de ännu så talade med honom, kommo konungens hovmän för
      att skyndsamt hämta Haman till gästabudet, som Ester hade
      tillrett.



                          Ester, 7 Kapitlet

                          Hamans undergång.

  1.  Så kommo då konungen och Haman till gästabudet hos drottning
      Ester.
  2.  Och när vinet dracks, sade konungen till Ester, också nu på
      andra dagen: "Vad är din bön, drottning Ester?  Den vare dig
      beviljad.  Och vad är din begäran?  Gällde den ock hälften av
      riket, så skall den uppfyllas."
  3.  Drottning Ester svarade och sade: "Om jag har funnit nåd för
      dina ögon, o konung, och det så täckes konungen, så blive mitt
      liv mig skänkt på min bön, och mitt folks på min begäran.
  4.  Ty vi äro sålda, jag och mitt folk, till att utrotas, dräpas och
      förgöras.  Om vi allenast hade blivit sålda till trälar och
      trälinnor, så skulle jag hava tegat; ty den olyckan vore icke
      sådan, att vi borde besvära konungen därmed."
  5.  Då svarade konung Ahasveros och sade till drottning Ester: "Vem
      är den, och var är den, som har fördristat sig att så göra?"
  6.  Ester sade: "En hätsk och illvillig man är det: den onde Haman
      där."  Då blev Haman förskräckt för konungen och drottningen.
  7.  Och konungen stod upp i vrede och lämnade gästabudet och gick ut
      i palatsets trädgård; men Haman trädde fram för att bedja
      drottning Ester om sitt liv, ty han såg, att konungen hade
      beslutit hans ofärd.
  8.  När konungen därefter kom tillbaka till gästabudssalen från
      palatsets trädgård, hade Haman sjunkit ned mot den soffa, där
      Ester satt; då sade konungen: "Vill han ock öva våld mot
      drottningen, härinne i min närvaro?"  Knappt hade detta ord gått
      över konungens läppar, förrän man höljde över Hamans ansikte.
  9.  Och Harebona, en av hovmännen hos konungen, sade: "Vid Hamans
      hus står redan en påle, femtio alnar hög, som Haman låtit resa
      upp för Mordokai, vilkens ord en gång var konungen till sådant
      gagn."  Då sade konungen: "Hängen upp honom på den."
 10.  Så hängde de upp Haman på den påle, som han hade låtit sätta upp
      för Mordokai.  Sedan lade sig konungens vrede.



                          Ester, 8 Kapitlet

                Judarna få tillåtelse att försvara sig
                     och hämnas på sina fiender.

  1.  Samma dag gav konung Ahasveros åt drottning Ester Hamans,
      judarnas oväns, hus.  Och Mordokai fick tillträde till konungen,
      ty Ester hade nu omtalat, vad han var för henne.
  2.  Och konungen tog av sig ringen, som han hade låtit taga ifrån
      Haman, och gav den åt Mordokai.  Och Ester satte Mordokai över
      Hamans hus.
  3.  Och Ester talade ytterligare inför konungen, i det att hon föll
      ned för hans fötter; hon bönföll honom gråtande, att han skulle
      avvända agagiten Hamans onda råd och det anslag, som denne hade
      förehaft mot judarna.
  4.  Då räckte konungen ut den gyllene spiran mot Ester; och Ester
      stod upp och trädde fram inför konungen
  5.  och sade: "Om det så täckes konungen, och om jag har funnit nåd
      inför honom, och det synes konungen vara riktigt och jag är
      honom till behag, så må en skrivelse utfärdas för att återkalla
      de brev, som innehöllo agagiten Hamans, Hammedatas sons, anslag,
      och som han skrev för att förgöra judarna i alla konungens
      hövdingdömen.
  6.  Ty huru skulle jag kunna uthärda att se den olycka, som eljest
      träffade mitt folk?  Ja, huru skulle jag kunna uthärda att se
      mina landsmän förgöras?"
  7.  Då sade konung Ahasveros till drottning Ester och till juden
      Mordokai: "Se, Hamans hus har jag givit åt Ester, och han själv
      har blivit upphängd på en påle, därför att han ville bära hand
      på judarna.
  8.  Men utfärden nu ock I en skrivelse angående judarna i konungen
      namn, såsom I finnen för gott, och beseglen den med konungens
      ring.  Ty en skrivelse, som är utfärdad i konungens namn och
      beseglad med konungens ring, kan icke återkallas."
  9.  Så blevo nu strax konungens sekreterare tillkallade, på
      tjugotredje dagen i tredje månaden, det är månaden Sivan, och en
      skrivelse, alldeles sådan som Mordokai ville, utfärdades till
      judarna och till satraperna, ståthållarna och furstarna i
      hövdingdömena, från Indien ända till Etiopien, ett hundra
      tjugosju hövdingdömen, till vart hövdingedöme med dess skrift
      och till vart folk på dess tungomål, jämväl till judarna med
      deras skrift och på deras tungomål.
 10.  Han utfärdade skrivelsen i konung Ahasveros' namn och beseglade
      den med konungens ring.  Därefter kringsände han brev med ilbud
      till häst, som redo på kungliga travare från stuterierna,
 11.  att konungen tillstadde judarna i var särskild stad att församla
      sig till försvar för sitt liv och att i vart folk och
      hövdingdöme utrota, dräpa och förgöra alla väpnade skaror, som
      angrepe dem, ävensom barn och kvinnor, varvid deras ägodelar
      såsom byte skulle givas till plundring,
 12.  detta på en och samma dag i alla konung Ahasveros' hövdingdömen,
      nämligen på trettonde dagen i tolfte månaden, det är månaden
      Adar.
 13.  I skrivelsen stod, att i vart särskilt hövdingdöme ett påbud,
      öppet för alla folk, skulle utfärdas, som innehöll, att judarna
      skulle vara redo till den dagen att hämnas på sina fiender.
 14.  Och på grund av konungens befallning drogo ilbuden på de
      kungliga travarna skyndsamt och med hast åstad, så snart påbudet
      hade blivit utfärdat i Susans borg.
 15.  Men Mordokai gick ut från konungen i konungslig klädnad av
      mörkblått och vitt tyg och med en stor gyllene krona och en
      mantel av vitt och purpurrött tyg, under det att staden Susan
      jublade och var glad.
 16.  För judarna hade nu uppgått ljus och glädje, fröjd och ära.
 17.  Och i vart hövdingdöme och i var stad, dit konungens befallning
      och påbud kom, blev glädje och fröjd bland judarna, och de höllo
      gästabud och högtid.  Och många ur de främmande folken blevo
      judar, ty förskräckelse för judarna hade fallit över dem.



                          Ester, 9 Kapitlet

                     Judarnas hämnd.  Purimfesten.

  1.  På trettonde dagen i tolfte månaden, det är månaden Adar, den
      dag då konungens befallning och påbud skulle verkställas, och då
      judarnas fiender hade hoppats att bliva dem övermäktiga --
      fastän det vände sig så, att judarna i stället skulle bliva sina
      motståndare övermäktiga --
  2.  på den dagen församlade sig judarna i sina städer, i alla konung
      Ahasveros' hövdingdömen, för att kasta sig över dem, som sökte
      deras ofärd; och ingen kunde stå dem emot, ty förskräckelse för
      dem hade fallit över alla folk.
  3.  Och alla furstarna i hövdingdömena och satraperna och
      ståthållarna och konungens tjänstemän understödde judarna, ty
      förskräckelse för Mordokai hade fallit över dem.
  4.  Ty Mordokai var nu stor i konungens hus, och hans rykte gick ut
      i alla hövdingdömen, eftersom denne Mordokai lev allt större och
      större.
  5.  Och judarna anställde med sina svärd ett nederlag överallt bland
      sina fiender och dräpte och förgjorde dem och förforo såsom de
      ville med sina motståndare.
  6.  I Susans borg dräpte och förgjorde judarna fem hundra män.
  7.  Och Parsandata, Dalefon, Aspata,
  8.  Porata, Adalja, Aridata,
  9.  Parmasta, Arisai, Aridai och Vajsata,
 10.  judarnas ovän Hamans, Hammedatas sons, tio söner dräpte de; men
      till plundring räckte de icke ut sin hand.
 11.  Samma dag fick konungen veta huru många som hade blivit dräpta i
      Susans borg.
 12.  Då sade konungen till drottning Ester: "I Susans borg hava
      judarna dräpt och förgjort fem hundra män utom Hamans tio söner;
      vad skola de då icke hava gjort i konungens övriga hövdingdömen?
      Vad är nu din bön?  Den vare dig beviljad.  Och vad är
      ytterligare din begäran?  Den skall uppfyllas."
 13.  Ester svarade: "Om det så täckes konungen, så må det också i
      morgon tillstädjas de judar, som äro i Susan, att göra efter
      påbudet för i dag; och må Hamans tio söner bliva upphängda på
      pålen."
 14.  Då befallde konungen, att så skulle ske, och påbudet blev
      utfärdat i Susan; därefter blevo Hamans tio söner upphängda.
 15.  och de judar, som voro i Susan, församlade sig också på
      fjortonde dagen i månaden Adar och dräpte i Susan tre hundra
      män; men till plundring räckte de icke ut sin hand.
 16.  Och de övriga judarna, de som voro i konungen hövdingdömen,
      församlade sig till försvar för sitt liv och skaffade sig ro för
      sina fiender, i det att dräpte sjuttiofem tusen av dessa sina
      motståndare; men till plundring räckte de icke ut sin hand.
 17.  Detta skedde på trettonde dagen i månaden Adar; men på fjortonde
      dagen vilade de och firade den såsom en gästabuds- och
      glädjedag.
 18.  De judar åter, som voro i Susan, hade församlat sig både den
      trettonde dagen och på den fjortonde; men de vilade på den
      femtonde dagen och firade den såsom en gästabuds- och glädjedag.
 19.  Därför fira judarna på landsbygden, de som bo i
      landsortsstäderna, den fjortonde dagen i månaden Adar såsom en
      glädje-, gästabuds- och högtidsdag, på vilken de sända gåvor
      till varandra av den mat de hava tillagat.
 20.  Och Mordokai tecknade upp dessa händelser och sände skrivelser
      till alla judar i konung Ahasveros' hövdingdömen, både nära och
      fjärran,
 21.  och stadgade såsom lag för dem, att de alltid, år efter år,
      skulle fira den fjortonde och den femtonde dagen i månaden Adar,
 22.  eftersom det var på dessa dagar som judarna hade fått ro för
      sina fiender, och eftersom i denna månad deras bedrövelse hade
      blivit förvandlad till glädje och deras sorg till högtid.
      Därför skulle de fira dessa dagar såsom gästabuds- och
      glädjedagar, på vilka de skulle sända gåvor till varandra av den
      mat de hade tillagat, så ock skänker till de fattiga.
 23.  Och judarna antogo såsom sed, vad de nu hade begynt att göra,
      det varom Mordokai hade skrivit till dem --
 24.  detta eftersom agagiten Haman, Hammedatas son, alla judars ovän,
      hade förehaft sitt anslag mot judarna till att förgöra dem och
      hade kastat pur, det är lott, till att plötsligt överfalla och
      förgöra dem;
 25.  varemot konungen, när han hade fått veta detta, hade givit
      befallning och utfärdat en skrivelse om att det onda anslag, som
      denne hade förehaft mot judarna, skulle vända tillbaka på hans
      eget huvud, så att han själv och hans söner hade blivit
      upphängda på pålen.
 26.  Fördenskull blevo dessa dagar kallade purim efter ordet pur; och
      fördenskull, i anledning av allt som stod i detta brev, och vad
      de själva härav hade sett, och vad som hade vederfarits dem,
 27.  stadgade judarna och antogo såsom orygglig sed för sig och sina
      efterkommande och för alla, som slöto sig till dem, att alltid,
      år efter år, fira dessa båda dagar, efter föreskriften om dem
      och på den för dem bestämda tiden,
 28.  och att dessa dagar skulle ihågkommas och firas i alla tider, i
      var släkt, i vart hövdingdöme och i var stad, så att dessa
      purimsdagar oryggligt skulle hållas bland judarna och deras
      åminnelse icke upphöra bland deras efterkommande.
 29.  Men drottning Ester, Abihails dotter, och juden Mordokai
      uppsatte ånyo en skrivelse, i eftertryckliga ordalag, för att
      stadga såsom en lag, vad som föreskrevs i detta nya brev om
      purim.
 30.  Och skrivelser, vänligt och välvilligt avfattade, utsändes till
      alla judar i de ett hundra tjugosju hövdingdömena i Ahasveros'
      rike,
 31.  för att stadga såsom lag, att de skulle fira dessa purimsdagar
      på deras bestämda tider så, som juden Mordokai och drottning
      Ester stadgade för dem, och så, som de stadgade för sig själva
      och sina efterkommande, nämligen med föreskrivna fastor och
      övliga klagorop.
 32.  Alltså blevo genom Esters befallning dessa föreskrifter om purim
      stadgade såsom lag; och den tecknades upp i en bok.



                          Ester, 10 Kapitlet

                           Mordokais makt.

  1.  Och konung Ahasveros tog skatt både av fastlandet och av öarna i
      havet.
  2.  Och allt vad han i sin makt och sin väldighet gjorde, ävensom
      berättelsen om den storhet, till vilken konungen upphöjde
      Mordokai, det finnes upptecknat i de mediska och persiska
      konungarnas krönika.
  3.  Ty juden Mordokai var konung Ahasveros' närmaste man, och han
      var stor bland judarna och älskad av alla sina bröder, eftersom
      han sökte sitt folks bästa och lade sig ut för alla sina
      landsmän till deras välfärd.