Predikaren, 1 Kapitlet

                Allting är fåfänglighet och ett evigt
               enahanda.  Också strävandet efter vishet
                      är ett jagande efter vind.

  1.  Detta är predikarens ord, Davids sons, konungens i Jerusalem.

  2.  Fåfängligheters fåfänglighet!  säger Predikaren.  Fåfängligheters
      fåfänglighet!  Allt är fåfänglighet!

  3.  Vad förmån har människan av all möda som hon gör sig under
      solen?
  4.  Släkte går, och släkte kommer, och jorden står evinnerligen
      kvar.
  5.  Och solen går upp, och solen går ned, och har sedan åter brått
      att komma till den ort där hon går upp.
  6.  Vinden far mot söder och vänder sig så mot norr; den vänder sig
      och vänder sig, allt under det att den far fram, och så begynner
      den åter sitt kretslopp.
  7.  Alla floder rinna ut i havet, och ändå bliver havet aldrig
      fullt; där floderna förut hava runnit, dit rinna de ständigt
      åter.
  8.  Alla arbetar utan rast; ingen kan utsäga det.  Ögat mättas icke
      av att se, och örat bliver icke fullt av att höra.
  9.  Vad som har varit är vad som kommer att vara, och vad som har
      hänt är vad som kommer att hänta; intet nytt sker under solen.
 10.  Inträffar något varom man ville säga: "Se, detta är nytt", så
      har detsamma ändå skett redan förut, i gamla tider, som voro
      före oss.
 11.  Man kommer icke ihåg dem som levde före oss.  Och dem som skola
      uppstå efter oss skall man icke heller komma ihåg bland dem som
      leva ännu senare.

 12.  Jag, Predikaren, var konung över Israel i Jerusalem.
 13.  Och jag vände mitt hjärta till att begrunda och utrannsaka genom
      vishet allt vad som händer under himmelen; sådant är ett uselt
      besvär, som Gud har givit människors barn till att plåga sig
      med.
 14.  När jag nu såg på allt vad som händer under himmelen, se, då var
      det allt fåfänglighet och ett jagande efter vind.

 15.  Det som är krokigt kan icke bliva rakt, och det som ej finnes
      kan ej komma med i någon räkning.

 16.  Jag sade i mitt hjärta: "Se, jag har förvärvat mig stor vishet,
      och jag har förökat den, så att den övergår allas som före mig
      hava regerat över Jerusalem; ja, vishet och insikt har mitt
      hjärta inhämtat i rikt mått."
 17.  Men när jag nu vände mitt hjärta till att förstå vishet och till
      att förstå oförnuft och dårskap, då insåg jag att också detta
      var ett jagande efter vind.

 18.  Ty där mycken vishet är, där är mycken grämelse; och den som
      förökar sin insikt, han förökar sin plåga.



                        Predikaren, 2 Kapitlet

                Glädjen och arbetet för att bereda sig
               glädje är fåfänglighet.  Det går den vise
                             såsom dåren.

  1.  Jag sade i mitt hjärta: "Välan, jag vill pröva huru glädje
      kommer dig, gör dig nu goda dagar."  Men se, också detta var
      fåfänglighet.

  2.    Jag måste säga om löjet: "Det är dårskap",
        och om glädjen: "Vad gagnar den till?"

  3.  I mitt hjärta begrundade jag huru jag skulle pläga min kropp med
      vin -- allt under det att mitt hjärta ägnade sig åt vishet -- och
      huru jag skulle hålla fast vid dårskap, till dess jag finge se
      vad som vore bäst för människors barn att göra under himmelen,
      de dagar de leva.

  4.  Jag företog mig stora arbeten, jag byggde hus åt mig, jag
      planterade vingårdar åt mig.
  5.  Jag anlade åt mig lustgårdar och parker och planterade i dem
      alla slags fruktträd.
  6.  Jag anlade vattendammar åt mig för att ur dem vattna den skog av
      träd, som växte upp.
  7.  Jag köpte trälar och trälinnor, och hemfödda tjänare fostrades
      åt mig; jag fick ock boskap, fäkreatur och får, i större
      myckenhet än någon som före mig hade varit i Jerusalem.
  8.  Jag samlade mig jämväl silver och guld och allt vad konungar och
      länder kunna äga; jag skaffade mig sångare och sångerskor och
      vad som är människors lust: en hustru, ja, många.

  9.  Så blev jag stor, allt mer och mer, större än någon som före mig
      hade varit i Jerusalem; och under detta bevarade jag ändå min
      vishet.
 10.  Intet som mina ögon begärde undanhöll jag dem, och ingen glädje
      nekade jag mitt hjärta.  Ty mitt hjärta fann glädje i all min
      möda, och detta var min behållna del av all min möda.

 11.  Men när jag så vände mig till att betrakta alla de verk som mina
      händer hade gjort, och den möda som jag hade nedlagt på dem, se,
      då var det allt fåfänglighet och ett jagande efter vind.  Ja,
      under solen finnes intet som kan räknas för vinning.

 12.  När jag alltså vände mig till att jämföra vishet med oförnuft
      och dårskap -- ty vad kunna de människor göra, som komma efter
      konungen, annat än detsamma som man redan förut har gjort?  --
 13.  då insåg jag att visheten väl har samma företräde framför
      dårskapen, som ljuset har framför mörkret:

 14.    Den vise har ögon i sitt huvud,
        men dåren vandrar i mörker.

      Dock märkte jag att det går den ene som den andre.
 15.  Då sade jag i mitt hjärta: "Såsom det går dåren, så skall det
      ock gå mig; vad gagn har då därav att jag är förmer i vishet?"
      Och jag sade i mitt hjärta att också detta var fåfänglighet.
 16.  Ty den vises minne varar icke evinnerligen, lika litet som
      dårens; i kommande dagar skall ju alltsammans redan vara
      förgätet.  Och måste icke den vise dö såväl som dåren?

 17.  Och jag blev led vid livet, ty illa behagade mig vad som händer
      under solen, eftersom allt är fåfänglighet och ett jagande efter
      vind.
 18.  Ja, jag blev led vid all den möda som jag hade gjort mig under
      solen, eftersom jag åt någon annan som skall komma efter mig
      måste lämna vad jag ar gjort.
 19.  Och vem vet om denne skall vara en vis man eller en dåre?  Men
      ändå skall han få råda över allt det varpå jag har nedlagt min
      möda och min vishet under solen.  Också detta är fåfänglighet.

 20.  Så begynte jag då att åter förtvivla i mitt hjärta över all den
      möda som jag hade gjort mig under solen.
 21.  Ty om en människa med vishet och insikt och skicklighet har
      utstått sin möda, så måste hon dock lämna sin del åt en annan
      som icke har haft någon möda därmed.  Också detta är fåfänglighet
      och ett stort elände.

 22.  Ja, vad gagn har människan av all möda och hjärteoro som hon gör
      sig under solen?
 23.  Alla hennes dagar äro ju fulla av plåga, och det besvär hon har
      är fullt av grämelse; icke ens om natten får hennes hjärta någon
      ro.  Också detta är fåfänglighet.

 24.  Det är icke en lycka som beror av människan själv, att hon kan
      äta och dricka och göra sig goda dagar under sin möda.  Jag insåg
      att också detta kommer från Guds hand, hans som har sagt:
 25.  "Vem kan äta, och vem kan njuta, mig förutan?"
 26.  Ty åt den människa som täckes honom giver han vishet och insikt
      och glädje; men åt syndaren giver han besväret at samla in och
      lägga tillhopa, för att det sedan må tillfalla någon som täckes
      Gud.  Också detta är fåfänglighet och ett jagande efter vind.



                        Predikaren, 3 Kapitlet

                 Allt går sin givna gång, och allt är
                 fåfänglighet.  Människorna äro såsom
                               fänaden.

  1.  Allting har sin tid, och vart företag under himmelen har sin
      stund.
  2.  Födas har sin tid, och dö har sin tid.  Plantera har sin tid, och
      rycka upp det planterade har sin tid.
  3.  Dräpa har sin tid, och läka har sin tid.  Bryta ned har sin tid,
      och bygga upp har sin tid.
  4.  Gråta har sin tid, och le har sin tid.  Klaga har sin tid, och
      dansa har sin tid.
  5.  Kasta undan stenar har sin tid, och samla ihop stenar har sin
      tid.  Taga i famn har sin tid, och avhålla sig från famntag har
      sin tid.
  6.  Söka upp har sin tid, och tappa bort har sin tid.  Förvara har
      sin tid, och kasta bort har sin tid.
  7.  Riva sönder har sin tid, och sy ihop har sin tid.  Tiga har sin
      tid, och tala har sin tid.
  8.  Älska har sin tid, och hata har sin tid.  Krig har sin tid, och
      fred har sin tid.

  9.  Vad förmån av sin möda har då den som arbetar?

 10.  Jag såg vilket besvär Gud har givit människors barn till att
      plåga sig med.

 11.  Allt har han gjort skönt för sin tid, ja, han har ock lagt
      evigheten i människornas hjärtan, dock så, att de icke förmå att
      till fullo, ifrån begynnelsen intill änden, fatta det verk som
      Gud har gjort.

 12.  Jag insåg att intet är bättre för dem, än att de äro glada och
      göra sig goda dagar, så länge de leva.
 13.  Men om någon kan äta och dricka och njuta vad gott är under all
      sin möda, så är också detta en Guds gåva.

 14.  Jag insåg att allt vad Gud gör skall förbliva evinnerligen; man
      kan icke lägga något därtill, ej heller taga något därifrån.  Och
      Gud har så gjort, för att man skall frukta honom.
 15.  Vad som är, det var redan förut, och vad som kommer att ske, det
      skedde ock redan förut; Gud söker blott fram det förgångna.

 16.  Ytterligare såg jag under solen att på domarsätet rådde
      orättfärdighet, och på rättfärdighetens säte orättfärdighet.
 17.  Då sade jag i mitt hjärta: Både den rättfärdige och den
      orättfärdige skall Gud döma; ty vart företag och allt vad man
      gör har sin tid hos honom.
 18.  Jag sade i mitt hjärta: För människornas skull sker detta, på
      det att Gud må pröva dem, och på det att de själva må inse att
      de äro såsom fänad.
 19.  Ty det går människors barn såsom det går fänaden, dem alla går
      det lika.  Såsom fänaden dör, så dö ock de; enahanda ande hava de
      ock alla.  Ja, människorna hava intet framför fänaden, ty allt är
      fåfänglighet.
 20.  Alla går de till samma mål; alla have de kommit av stoft, och
      alla skola de åter varda stoft.
 21.  Vem kan veta om människornas ande att den stiger uppåt, och om
      fänadens ande att den far ned under jorden?

 22.  Och jag såg att intet är bättre för människan, än att hon är
      glad under sitt arbete; ty detta är den del hon får.  Ty vem kan
      föra henne tillbaka, så att hon får se och hava glädje av vad
      som skall ske efter henne?



                        Predikaren, 4 Kapitlet

                Orättrådigheten på jorden.  Den ensamme
                           och den fattige.

  1.  Och ytterligare såg jag på alla de våldsgärningar som förövas
      under solen.  Jag såg förtryckta fälla tårar, och ingen fanns,
      som tröstade dem; jag såg dem lida övervåld av sina förtryckares
      hand, och ingen fanns, som tröstade dem.
  2.  Då prisade jag de döda, som redan hade fått dö, lyckliga framför
      de levande, som ännu leva;
  3.  Men lycklig framför båda prisade jag den som ännu icke hade
      kommit till, den som hade sluppit att se vad ont som göres under
      solen.

  4.  Och jag såg att all möda och all skicklighet i vad som göres
      icke är annat än den enes avund mot den andre.  Också detta är
      fåfänglighet och ett jagande efter vind.

  5.    Dåren lägger händerna i kors
        och tär så sitt eget kött.

  6.  Ja, bättre är en handfull ro än båda händerna fulla med möda och
      med jagande efter vind.

  7.  Och ytterligare såg jag något som är fåfänglighet under solen:
  8.  mången finnes, som står ensam och icke har någon jämte sig,
      varken son eller broder; och likväl är det ingen ände på all
      hans möda, och hans ögon bliva icke mätta på rikedom.  Och för
      vem mödar jag mig då och nekar mig själv vad gott är?  Också
      detta är fåfänglighet och ett uselt besvär.

  9.  Bättre är att vara två än en, ty de två få större vinning av sin
      möda.
 10.  Om någondera faller, så kan ju den andre resa upp sin
      medbroder.  Men ve den ensamme, om han faller och icke en annan
      finnes, som kan resa upp honom.
 11.  Likaledes, om två ligga tillsammans, så hava de det varmt; men
      huru skall den ensamme bliva varm?
 12.  Och om någon kan slå ned den som är ensam, så hålla dock två
      stånd mot angriparen.  Och en tretvinnad tråd brister icke så
      snart.

 13.  Bättre är en gammal konung som är dåraktig och ej har förstånd
      nog att låta varna sig är en fattig yngling med vishet.
 14.  Ty ifrån fängelset gick en gång en sådan till konungavälde,
      fastän han var född i fattigdom inom den andres rike.
 15.  Jag såg huru alla som levde och rörde sig under solen följde
      ynglingen, denne nye som skulle träda i den förres ställe;
 16.  det var ingen ände på hela skaran av alla dem som han gick i
      spetsen för.  Men ändå hava de efterkommande ingen glädje av
      honom.  Ty också detta är fåfänglighet och ett jagande efter
      vind.

                        Predikaren, 5 Kapitlet

                Förhastade löften inför Gud.  Fåfänglig
                       undran; fåfänglig ävlan.

 17.  Bevara din fot, när du går till Guds hus; att komma dit för att
      höra är bättre än något slaktoffer som dårarna frambära; ty de
      äro oförståndiga och göra så vad ont är.



  1.  Var icke obetänksam med din mun, och låt icke ditt hjärta
      förhasta sig med att uttala något ord inför Gud.  Gud är ju i
      himmelen, och du är på jorden; låt därför dina ord vara få.

  2.  Ty tanklöshet har med sig mångahanda besvär, och en dåres röst
      har överflöd på ord.

  3.  När du har gjort ett löfte åt Gud, så dröj icke att infria det;
      ty till dårar har han icke behag.  Det löfte du har givit skall
      du infria.
  4.  Det är bättre att du intet lovar, än att du gör ett löfte och
      icke infriar det.
  5.  Låt icke din mun draga skuld över hela din kropp; och säg icke
      inför Guds sändebud att det var ett förhastande.  Icke vill du
      att Gud skall förtörnas för ditt tals skull, så att han
      fördärvar sina händers verk?
  6.  Se, där mycken tanklöshet och fåfänglighet är, där är ock en
      myckenhet av ord.  Ja, Gud må du frukta.

  7.  Om du ser att den fattige förtryckes, och att rätt och
      rättfärdighet våldföres i landet, så förundra dig icke däröver;
      ty på den höge vaktar en högre, och andra ännu högre vakta på
      dem båda.
  8.  Och vid allt detta är det en förmån för ett land att hava en
      konung som så styr, att marken bliver brukad.

  9.    Den som så älskar penningar bliver icke mätt på penningar,
        och den som älskar rikedom har ingen vinning därav.

      Också detta är fåfänglighet.

 10.  När ägodelarna förökas, bliva ock de som äta av dem många; och
      till vad gagn äro de då för ägaren, utom att hans ögon få se
      dem?
 11.  Söt är arbetarens sömn, vare sig han har litet eller mycket att
      äta; men den rikes överflöd tillstädjer honom icke att sova.

 12.  Ett bedrövligt elände som jag har sett under solen är det att
      hopsparad rikedom kan bliva sin ägare till skada.
 13.  Och om rikedomen har gått förlorad för någon genom en olycka, så
      får hans son, om han har fött en son, alls intet därav.
 14.  Sådan som han kom ur sin moders liv måste han själv åter gå
      bort, lika naken som han kom, och för sin möda får han alls
      intet som han kan taga med sig.
 15.  Också det är ett bedrövligt elände.  Om han måste gå bort
      alldeles sådan som han kom, vad förmån har han då därav att han
      så mödar sig -- för vind?
 16.  Nej, alla sina livsdagar framlever han i mörker; och mycken
      grämelse har han, och plåga och förtret.

 17.  Se, vad jag har funnit vara bäst och skönast för människan, det
      är att hon äter och drikcker och gör sig goda dagar vid den möda
      som hon har under solen, medan de livsdagar vara, som Gud giver
      henne; ty detta är den del hon får.
 18.  Och om Gud åt någon har givit rikedom och skatter, och därtill
      förunnat honom makt att njuta härav och att göra sig till godo
      sin del och att vara glad under sin möda, så är också detta en
      Guds gåva.
 19.  Ty man tänker då icke så mycket på sina livsdagars gång, när Gud
      förlänar glädje i hjärtat.



                        Predikaren, 6 Kapitlet

                       Rikedomens fåfänglighet.

  1.  Ett elände som jag har sett under solen, och som kommer tungt
      över människorna är det,
  2.  när Gud åt någon har givit rikedom och skatter och ära, så att
      denne för sin räkning intet saknar av allt det han önskar sig,
      och Gud sedan icke förunnar honom makt att själv njuta därav,
      utan låter en främling få njuta därav; detta är fåfänglighet och
      en usel plåga.
  3.  Om en man än finge hundra barn och finge leva i många år, ja, om
      hans livsdagar bleve än så många, men hans själ icke finge njuta
      sig mätt av hans goda, och om han så bleve utan begravning, då
      säger jag: lyckligare än han är ett ofullgånget foster.
  4.  Ty såsom ett fåfängligt ting har detta kommit till världen, och
      i mörker går det bort, och i mörker höljes dess namn;
  5.  det fick ej ens se solen, och det vet av intet.  Ett sådant har
      bättre ro än han.
  6.  Ja, om han än levde i två gånger tusen år utan att få njuta
      något gott -- gå icke ändå alla till samma mål?

  7.    All människans möda är för hennes mun,
        och likväl bliver hennes hunger icke mättad.

  8.  Ty vad förmån har den vise framför dåren?  Vad båtar det den
      fattige, om han förstår att skicka sig inför de levande?

  9.  Bättre är att se något för ögonen än att fara efter något med
      begäret.

      Också detta är fåfänglighet och ett jagande efter vind.

 10.  Vad som är, det var redan förut nämnt vid namn; förutbestämt var
      vad en människa skulle bliva.  Och hon kan icke gå till rätta
      med honom som är mäktigare än hon själv.
 11.  Ty om man ock ordar än så mycket och därmed förökar
      fåfängligheten, vad förmån har man därav?
7:1.  [1]

[1]  Pred 7:1 hör egentligen hit, men återfinns nedan.  --Red för den
     elektroniska utgåvan.



  1.  Ty vem vet vad gott som skall hända en människa i livet, under
      de fåfängliga livsdagar som hon får framleva, lik en skugga?  Och
      vem kan säga en människa vad som efter henne skall ske under
      solen?

                        Predikaren, 7 Kapitlet

                  Sorg och glädje, rättfärdighet och
               orättfärdighet, vishet, kvinnors ondska
                                 m. m.

  2.    Bättre är gott namn än god salva,
        och bättre är dödens dag än födelsedagen.
  3.    Bättre än att gå i gästabudshus
        är det att gå i sorgehus;
        ty där är änden för alla människor,
        och den efterlevande må lägga det på hjärtat.
  4.    Bättre är grämelse än löje,
        ty av det som gör ansiktet sorgset far hjärtat väl.
  5.    De visas hjärtan äro i sorgehus,
        och dårarnas hjärtan i hus där man glädes.

  6.    Bättre är att höra förebråelser av en vis man
        än att få höra sång av dårar.
  7.    Ty såsom sprakandet av törne under grytan,
        så är dårarnas löje.

      Också detta är fåfänglighet.

  8.    Ty vinningslystnad gör den vise till en dåre,
        och mutor fördärva hjärtat.

  9.    Bättre är slutet på en sak än dess begynnelse;
        bättre är en tålmodig man än en högmodig.

 10.    Var icke för hastig i ditt sinne till att gräma dig,
        ty grämelse bor i dårars bröst.

 11.  Spörj icke: "Varav kommer det att forna dagar voro bättre än
      våra?"  Ty icke av vishet kan du fråga så.

 12.  Jämgod med arvgods är vishet, ja, hon är förmer i värde för dom
      som se solen.
 13.  Ty under vishetens beskärm är man såsom under penningens
      beskärm, men den förståndiges förmån är att visheten behåller
      sin ägare vid liv.

 14.  Se på Guds verk; vem kan göra rakt vad han har gjort krokigt?
 15.  Var alltså vid gott mod under den goda dagen, och betänk under
      den onda dagen att Gud har gjort denna såväl som den andra, för
      att människan icke skall kunna utfinna något om det som skall
      ske, när hon är borta.

 16.  Det ena som det andra har jag sett under mina fåfängliga dagar:
      mången rättfärdig som har förfåtts i sin rättfärdighet, och
      mången orättfärdig som länge har fått leva i sin ondska.

 17.  Var icke alltför rättfärdighet, och var icke alltför mycket vis;
      icke vill du fördärva dig själv?
 18.  Var icke alltför orättfärdig, och var icke en dåre; icke vill du
      dö i förtid?
 19.  Det är bäst att du håller fast vid det ena, utan att ändå släppa
      det andra; ty den som fruktar Gud finner en utväg ur allt detta.

 20.  Visheten gör den vise starkare än tio väldiga i staden.

 21.  Ty ingen människa är så rättfärdig på jorden, att hon gör vad
      gott är och icke begår någon synd.

 22.  Akta icke heller på alla ord som man talar, eljest kunde du få
      höra din egen tjänare uttala förbannelser över dig.
 23.  Ditt hjärta vet ju att du själv mången gång har uttalat
      förbannelser över andra.

 24.  Detta allt har jag försökt att utröna genom vishet.  Jag sade:
      "Jag vill bliva vis", men visheten förblev fjärran ifrån mig.
 25.  Ja, tingens väsen ligger i fjärran, djupt nere i djupet; vem kan
      utgrunda det?

 26.  När jag vände mig med mitt hjärta till att eftersinna och
      begrunda, och till att söka visheten och det som är huvudsumman,
      och till att förstå ogudaktigheten i dess dårskap och
      dåraktigheten i dess oförnuft,
 27.  då fann jag något som var bittrare än döden: kvinnan, hon som
      själv är ett nät, och har ett hjärta som är en snare, och armar
      som äro bojor.  Den som täckes Gud kan undkomma henne, men
      syndaren bliver hennes fånge.
 28.  Se, detta fann jag, säger Predikaren, i det jag lade det ena
      till det andra för att komma till huvudsumman.
 29.  Något gives, som min själ beständigt har sökt, men som jag icke
      har funnit: väl har jag funnit en man bland tusen, men en kvinna
      har jag icke funnit i hela hopen.

 30.  Dock se, detta har jag funnit, att Gud har gjort människorna
      sådana de borde vara, men själva tänka de ut mångahanda funder.



                        Predikaren, 8 Kapitlet

               Levnadsregler och tänkespråk.  Orättvisor
                              i världen.

  1.    Vem är lik den vise,
        och vem förstår att så uttyda en sak?
        Visheten gör människans ansikte ljust,
        genom den förvandlas det råa i hennes uppsyn.

  2.    Jag säger er: Akta på konungens bud,
        ja, gör det för den eds skull som du har svurit vid Gud.
  3.    Förhasta dig icke att övergiva honom,
        inlåt dig ej på något som är ont;
        han kan ju göra allt vad han vill.
  4.    Ty en konungs ord är mäktigt,
        och vem kan säga till honom: "Vad gör du?"

  5.    Den som håller budet skall icke veta av något ont;
        och tid och sätt skall den vises hjärta lära känna.
  6.    Ty vart företag har sin tid och sitt sätt,
        och en människas ondska kommer tungt över henne.
  7.    Hon vet ju icke vad som kommer att ske;
        vem kan säga henne huru något kommer att ske?
  8.    Ingen människa har makt över vinden, till att hejda den,
        ej heller har någon makt över dödens dag,
        ej heller finns undanflykt i krig;
        så kan ogudaktigheten icke rädda sin man.

  9.  Allt detta såg jag, när jag gav akt på allt vad som händer under
      solen, i en tid då den ena människan har makt över den andra,
      henne till olycka.
 10.  Ock likaledes såg jag att de ogudaktiga fingo komma i sin grav
      och gå till vila, under det att sådana som hade gjort vad rätt
      var måste draga bort ifrån den Heliges boning och blevo förgätna
      i staden.  Också detta är fåfänglighet.

 11.  Därför att dom icke strax går över vad ont som göres, få
      människors barn dristighet att göra det ont är,
 12.  eftersom syndaren hundra gånger kan göra vad ont är och likväl
      får länge leva.  Dock vet jag ju att det skall gå de gudfruktiga
      väl, därför att de frukta Gud,
 13.  men att det icke skall gå den ogudaktige väl, och att hans dagar
      icke skola förlängas, såsom skuggan förlänges, eftersom han icke
      fruktar Gud.

 14.  En fåfänglighet som händer här på jorden är det att rättfärdiga
      finnas, vilka det går såsom hade de gjort de ogudaktigas
      gärningar, och att ogudaktiga finnas, vilka det går såsom hade
      de gjort de rättfärdigas gärningar.  Jag sade: Också detta är
      fåfänglighet.

 15.  Så prisade jag då glädjen och fann att intet är bättre för
      människan under solen, än att hon äter ock dricker och är glad,
      så att detta får följa henne vid hennes möda, under de livsdagar
      som Gud giver henne under solen.

 16.  När jag vände mitt hjärta till att förstå vishet, och till att
      betrakta det besvär som man gör sig på jorden utan att få sömn i
      sina ögon, varken dag eller natt,
 17.  då insåg jag att det är så med alla Guds verk, att människan
      icke förmår fatta vad som händer under solen; ty huru mycket en
      människa än mödar sig för att utforska det, fattar hon det ändå
      icke.  Och om någon vis man tänker att han skall kunna förstå
      det, så kommer han ändå icke att kunna fatta det.



                        Predikaren, 9 Kapitlet

                 Människornas öde beror icke av deras
                    gärningar.  Visheten föraktas.

  1.  Ja, allt detta har jag besinnat, och jag har sökt pröva allt
      detta, huru de rättfärdiga och de visa och deras verk äro i Guds
      våld.  Varken om kärlek eller hat kan en människa veta något
      förut; allt kan förestå henne.
  2.  Ja, allt kan vederfaras alla; det går den rättfärdige såsom den
      ogudaktige, den gode och rene såsom den orene, den som offrar
      såsom den vilken icke offrar; den gode räknas lika med syndaren,
      den som svär bliver lik den som har försyn för att svärja.

  3.  Ett elände vid allt som händer under solen är detta, att det går
      alla lika.  Därför äro ock människornas hjärtan fulla med ondska,
      och oförnuft är i deras hjärtan, så länge de leva; och sedan
      måste de ned bland de döda.

  4.  För den som utkoras att vara i de levandes skara finnes ju ännu
      något att hoppas; ty bättre är att vara en levande hund än ett
      dött lejon.
  5.  Och väl veta de som leva att de måste dö, men de döda vet alls
      intet, och de hava ingen vinning mer att vänta, utan deras
      åminnelse är förgäten.
  6.  Både deras kärlek och deras hat och deras avund hava redan nått
      sin ände, och aldrig någonsin få de mer någon del i vad som
      händer under solen.

  7.  Välan, så ät då ditt bröd med glädje, och drick ditt vin med
      glatt hjärta, ty Gud har redan i förväg givit sitt bifall till
      vad du gör.
  8.  Låt dina kläder alltid vara vita, och låt aldrig olja fattas på
      ditt huvud.
  9.  Njut livet med någon kvinna som du älskar, så länge de
      fåfängliga livsdagar vara, som förlänas dig under solen, ja,
      under alla dina fåfängliga dagar; ty detta är den del du får i
      livet vid den möda som du gör dig under solen.
 10.  Allt vad du förmår uträtta med din kraft må du söka uträtta; ty
      i dödsriket, dit du går, kan man icke verka eller tänka, där
      finnes ingen insikt eller vishet.

 11.  Ytterligare såg jag under solen att det icke beror av de snabba
      huru de lyckas i löpandet, icke av hjältarna huru striden
      utfaller, icke av de visa huru de få sitt bröd, icke av de kloka
      vad rikedom de förvärva, eller av de förståndiga vad ynnest de
      vinna, utan att allt för dem beror av tid och lägenhet.
 12.  Ty människan känner icke sin tid, lika litet som fiskarna, vilka
      fångas i olycksnätet, eller fåglarna, vilka fastna i
      snaran.  Såsom dessa, så snärjas ock människornas barn på
      olyckans tid, när ofärd plötsligt faller över dem.

 13.  Också detta såg jag under solen, ett visdomsverk, som tycktes
      mig stort:
 14.  Det fanns en liten stad med få invånare, och mot den kom en stor
      konung och belägrade den och byggde stora bålverk mot den.
 15.  Men därinne fanns en fattig man som var vis; och denne räddade
      staden genom sin vishet.  Dock, sedan tänkte ingen människa på
      denne fattige man.
 16.  Då sade jag: Väl är vishet bättre än styrka, men den fattiges
      vishet bliver icke föraktad, och hans ord varda icke hörda.

                       Predikaren, 10 Kapitlet

                    Levnadsregler och tänkespråk.

 17.    De vises ord, om de ock höras helt stilla,
        äro förmer än allt ropande av en dårarnas överste.

 18.    Bättre är vishet än krigsredskap;
        ty en enda som felar kan fördärva mycket gott.



  1.    Giftflugor vålla stank och jäsning i salvoberedarens salva;
        så uppväger ett grand av dårskap både vishet och ära.

  2.    Den vise har sitt hjärta åt höger,
        men dåren har sitt hjärta åt vänster.
  3.    Ja, varhelst dåren går kommer hans förstånd till korta,
        och till alla säger han ifrån, att han är en dåre.

  4.    Om hos en furste vrede uppstår mot dig, så
        håll dig dock stilla,
        ty saktmod gör stora synder ogjorda.

  5.    Ett elände gives, som jag har sett under solen,
        ett fel som beror av den som har makten:
  6.    att dårskap sättes på höga platser,
        medan förnämliga män få sitta i förnedring.
  7.    Jag har sett trälar färas till häst
        och hövdingar få gå till fots såsom trälar.

  8.    Den som gräver en grop, han faller själv däri,
        och den som bryter ned en mur, honom stinger ormen.
  9.    Den som vältrar bort stenar bliver skadad av dem,
        den som hugger ved kommer i fara därvid.

 10.    Om man icke slipar eggen,
        när ett järn har blivit slött,
        så måste man anstränga krafterna dess mer;
        och vishet är att göra allt på bästa sätt.

 11.    Om ormen får stinga, innan han har blivit tjusad,
        så har besvärjaren intet gagn av sin konst.

 12.    Med sin muns ord förvärvar den vise ynnest,
        men dårens läppar fördärva honom själv.
 13.    Begynnelsen på hans muns ord är dårskap,
        och änden på hans tal är uselt oförnuft.

 14.    Och dåren är rik på ord;
        dock vet ingen människa vad som skall ske;
        vem kan säga en människa vad som efter henne skall ske?

 15.    Dårens möda bliver honom tung,
        ty icke ens till staden hittar han fram.

 16.    Ve dig, du land vars konung är ett barn,
        och vars furstar hålla måltid redan på morgonen!
 17.    Väl dig, du land vars konung är en ädling,
        och vars furstar hålla måltig i tillbörlig tid,
        med måttlighet, och icke för att överlasta sig!

 18.    Genom lättja förfalla husets bjälkar,
        och genom försumlighet dryper det in i huset.

 19.    Till sin förlustelse håller man gästabud,
        och vinet gör livet glatt;
        men penningen är det som förlänar alltsammans.

 20.    Uttala ej ens i din tanke förbannelser över en konung,
        och ej ens i din sovkammare förbannelser över en rik man;
        ty himmelens fåglar böra fram ditt tal,
        och de bevingade förkunna vad du har sagt.



                       Predikaren, 11 Kapitlet

                    Levnadsregler och tänkespråk.

  1.    Sänd ditt bröd över vattnet,
        ty i tidens längd får du det tillbaka.

  2.    Dela vad du har i sju delar, ja, i åtta,
        ty du vet icke vilken olycka som kan gå över landet.

  3.    Om molnen äro fulla av regn,
        så tömma de ut det på jorden;
        och om ett träd faller omkull,
        det må falla mot söder eller mot norr,
        så ligger det på den plats där det har fallit.

  4.    En vindspejare får aldrig så,
        och en molnspanare får aldrig skörda.

  5.    Lika litet som du vet vart vinden far,
        eller huru benen bildas i den havandes liv,
        lika litet förstår du Guds verk,
        hans som verkar alltsammans.

  6.    Så ut om morgonen din säd,
        och underlåt det ej heller om aftonen,
        ty du vet icke vilketdera som är gagneligast,
        eller om det ena jämte det andra är bäst.

  7.    Och ljuset är ljuvligt,
        och det är gott för ögonen att få se solen.

  8.    Ja, om en människa får leva än så många år,
        så må hon vara glad under dem alla,
        men betänka, att eftersom mörkrets dagar bliva så många,
        är ändå allt som händer fåfänglighet.

                       Predikaren, 12 Kapitlet

                    Ungdom och ålderdom.  Slutord.

  9.    Gläd dig, du yngling, din ungdom,
        och låt ditt hjärta unna dig fröjd i din ungdomstid;
        ja, vandra de vägar ditt hjärta lyster
        och så, som det behagar dina ögon.
        Men vet att Gud för allt detta
        skall draga dig till doms.
 10.    Ja, låt grämelse vika ur ditt hjärta,
        och håll plåga borta från din kropp.
        Ty ungdom och blomstring är fåfänglighet.




  1.    Så tänk då på din Skapare i din ungdomstid,
        förrän de onda dagarna komma
        och de år nalkas, om vilka du skall säga:
        "Jag finner icke behag i dem";
  2.    Ja, förrän solen bliver förmörkad,
        och dagsljuset och månen och stjärnorna;
        före den ålder då molnen komma igen efter regnet,
  3.    den tid då väktarna i huset darra
        och de starka männen kröka sig;
        då malerskorna sitta fåfänga, så få som de nu hava blivit,
        och skåderskorna hava det mörkt i sina fönster;
  4.    då dörrarna åt gatan stängas till,
        medan ljudet från kvarnen försvagas;
        då man står upp, när fågeln begynner kvittra,
        och alla sångens tärnor sänka rösten;
  5.    då man fruktar för var backe
        och förskräckelser bo på vägarna;
        då mandelträder blommar
        och gräshoppan släpar sig fram
        och kaprisknoppen bliver utan kraft,
        nu då människan skall fara till sin eviga boning
        och gråtarna redan gå och vänta på gatan;
  6.    ja, förrän silversnöret ryckes bort
        och den gyllene skålen slås sönder,
        och förrän ämbaret vid källan krossas
        och hjulet slås sönder och faller i brunnen
  7.    och stoftet vänder åter till jorden, varifrån det har kommit,
        och anden vänder åter till Gud, som har givit den.

  8.  Fåfängligheters fåfänglighet!  säger Predikaren.  Allt är
      fåfänglighet!

                     ----

  9.  För övrigt är att säga att Predikaren var en vis man, som också
      annars lärde folket insikt och övervägde och rannsakade; många
      ordspråk författade han.
 10.  Predikaren sökte efter att finna välbehagliga ord, sådant som
      med rätt kunde skrivas, och sådant som med sanning kunde sägas.

 11.    De visas ord äro såsom uddar,
        och lika indrivna spikar äro deras tänkespråk.
        De äro gåvor från en och samma Herde.

 12.  Och för övrigt är utom detta att säga: Min son, låt varna dig!

        Ingen ände är på det myckna bokskrivandet,
        och mycket studerande gör kroppen trött.

 13.  Änden på talet, om vi vilja höra huvudsumman, är detta: Frukta
      Gud och håll hans bud, ty det hör alla människor till.
 14.  Ty Gud skall draga alla gärningar till doms, när han dömer allt
      vad förborgat är, evad det är gott eller ont.