Paulus' första brev till tessalonikerna, 1 Kapitlet

                Paulus hälsar de kristna i Tessalonika
                och tackar Gud för evangelii framgång
                              bland dem.

  1.  Paulus och Silvanus och Timoteus hälsa tessalonikernas
      församling i Gud, Fadern, och Herren Jesus Kristus.  Nåd och
      frid[1] vare med eder.

  2.  Vi tacka Gud alltid för eder alla, när vi tänka på eder i våra
      böner.
  3.  Ty oavlåtligen ihågkomma vi inför vår Gud och Fader edra
      gärningar i tron och edert arbete i kärleken och eder
      ståndaktighet i hoppet, i vår Herre Jesus Kristus.
  4.  Vi veta ju, käre bröder, i Guds älskade, huru det var, när I
      bleven utvalda:
  5.  vårt evangelium kom till eder icke med ord allenast, utan i
      kraft och helig ande och med full visshet.  I veten ock på vad
      sätt vi uppträdde bland eder, till edert bästa.
  6.  Och I å eder sida bleven våra efterföljare och därmed Herrens, i
      det att, I mitt under stort betryck, togen emot ordet med glädje
      i helig ande.
  7.  Så bleven I själva ett föredöme för alla de troende i Macedonien
      och Akaja.
  8.  Ty från eder har genljudet av Herrens ord gått vidare ut; icke
      allenast i Macedonien och Akaja, utan allestädes har eder tro på
      Gud blivit känd, så att vi för vår del icke behöva tala något
      därom.
  9.  Ty själva förkunna de om oss, med vilken framgång vi begynte
      vårt arbete hos eder, och huru I från avgudarna omvänden eder
      till Gud, till att tjäna den levande och sanne Guden,
 10.  och till att vänta hans Son från himmelen, honom som han har
      uppväckt från de döda, Jesus, som frälsar oss undan den kommande
      vredesdomen.

[1]  av Gud, vår Fader, och Herren Jesu Kristus



         Paulus' första brev till tessalonikerna, 2 Kapitlet

                    Paulus påminner om sitt första
                uppträdande bland dem, tackar Gud för
                deras trohet under utståndna lidanden,
                 uttalar sin längtan efter att återse
                                 dem.

  1.  I veten ju själva, käre bröder, att det icke var utan kraft vi
      begynte vårt arbete hos eder.
  2.  Nej, fastän vi, såsom i veten, i Filippi förut hade fått utstå
      lidande och misshandling, hade vi dock frimodighet i vår Gud
      till att förkunna för eder Guds evangelium, under mycken kamp.
  3.  Ty vad vi tala till tröst och förmaning, det har icke sin grund i
      villfarelse eller i orent uppsåt, ej eller sker det med svek;
  4.  utan därför att vi av Gud hava prövats värdiga att få evangelium
      oss betrott, tala vi i enlighet därmed, icke för att vara
      människor till behag, utan för att vara Gud till behag, honom
      som prövar våra hjärtan.
  5.  Aldrig någonsin hava vi uppträtt med smickrets ord, det veten I,
      ej heller så, att vi skulle få en förevändning att bereda oss
      vinning -- Gud är vårt vittne.
  6.  Ej heller hava vi sökt pris av människor, vare sig av eder eller
      av andra,
  7.  fastän vi såsom Kristi apostlar väl hade kunnat uppträda med
      myndighet.  Tvärtom hava vi visat oss milda bland eder, såsom när
      en moder omhuldar sina späda barn.
  8.  I sådan ömhet om eder ville vi gärna icke allenast göra också
      eder delaktiga av Guds evangelium, utan till och med offra våra
      liv för eder, ty I haden blivit oss kära.
  9.  I kommen ju ihåg, käre bröder, vårt arbete och vår möda, huru
      vi, under det att vi predikade för eder Guds evangelium,
      strävade natt och dag, för att icke bliva någon av eder till
      tunga.
 10.  I själva ären våra vittnen, och Gud är vårt vittne, I veten, och
      han vet huru heligt, och rättfärdigt och ostraffligt vi förhöllo
      oss mot eder, I som tron.
 11.  Likaledes veten I huru vi förmanade och uppmuntrade var och en
      av eder, såsom en fader sina barn,
 12.  och huru vi uppfordrade eder att föra en vandel som vore värdig
      Gud, honom som kallar eder till sitt rike och sin härlighet.

 13.  Därför tacka vi ock oavlåtligen Gud för att I, när I undfingen
      det Guds ord som vi predikade, icke mottogen det såsom
      människoord, utan såsom Guds ord, vilket det förvisso är, ett
      ord som ock är verksamt i eder som tron.
 14.  I, käre bröder, haven ju blivit efterföljare till de Guds
      församlingar i Kristus Jesus som äro i Judeen.  Ty I haven av
      edra egna landsmän fått lida detsamma som de hava lidit av
      judarna --
 15.  av dem som dödade både Herren Jesus och profeterna och förjagade
      oss, och som äro misshagliga för Gud och fiender till alla
      människor,
 16.  i det att de söka hindra oss att tala till hedningarna, så att
      dessa kunna bliva frälsta.  Så uppfylla de alltjämt sina synders
      mått.  Dock, vredesdomen har kommit över dem i all sin stränghet.

 17.  Men då vi nu hava måst vara skilda från eder, käre bröder --
      visserligen allenast för en kort tid och i utvärtes måtto, icke
      till hjärtat -- hava vi blivit så mycket mer angelägna att få se
      edra ansikten och känt stor åstundan därefter.
 18.  Ty vi hava varit redo att komma till eder -- jag, Paulus, för
      min del både en och två gånger -- men Satan har hindrat oss.
 19.  Ty vem är vårt hopp och vår glädje och vår berömmelses krona
      inför vår Herre Jesus vid hans tillkommelse, vem, om icke just
      I?
 20.  Ja, I ären vår ära och vår glädje.



         Paulus' första brev till tessalonikerna, 3 Kapitlet

               Paulus, som icke själv har kunnat besöka
                tessalonikerna, har sänt Timoteus till
                    dem och gläder sig nu över de
                underrättelser som denne har fört med
                            sig tillbaka.

  1.  Därför, när vi icke mer kunde uthärda, beslöto vi att stanna
      ensamma kvar i Aten,
  2.  och sände åstad Timoteus, vår broder och Guds tjänare vid
      förkunnandet av evangelium om Kristus, för att han skulle styrka
      och uppmuntra eder i eder tro,
  3.  så att ingen bleve vacklande under dessa lidanden.  Ty I veten
      själva att sådana äro oss förelagda.
  4.  Redan när vi voro hos eder, sade vi ju eder förut att vi skulle
      komma att utstå lidanden.  Så har nu ock skett, det veten I.
  5.  Det var också därför som jag sände honom åstad, när jag icke mer
      kunde uthärda; ty jag ville veta något om eder tro, eftersom jag
      fruktade att frestaren till äventyrs hade så frestat eder, att
      vårt arbete skulle bliva utan frukt.
  6.  Men nu, då Timoteus har kommit tull oss från eder och förkunnat
      för oss det glada budskapet om eder tro och kärlek, och sagt oss
      att I alltjämt haven oss i god hågkomst, och att I längten efter
      att se oss, likasom vi längta efter eder,
  7.  nu hava vi i fråga om eder, käre bröder, genom eder tro fått
      hugnad i all vår nöd och allt vårt lidande.
  8.  Ty nu leva vi, eftersom I stån fasta i Herren.
  9.  Ja, huru skola vi nog kunna tacka Gud för eder, till gengäld för
      all den glädje som vi genom eder hava inför vår Gud?
 10.  Natt och dag är det vår innerligaste bön, att vi må få se edra
      ansikten och avhjälpa vad som kan brista i eder tro.

 11.  Men vår Gud och Fader själv och vår Herre Jesus må för oss jämna
      vägen till eder.
 12.  Och eder må Herren giva en allt större och mer överflödande
      kärlek till varandra, ja, till alla människor, en sådan kärlek
      som vi hava till eder,
 13.  så att edra hjärtan styrkas till att vara ostraffliga i helighet
      inför vår Gud och Fader vid vår Herre Jesu tillkommelse, när han
      kommer med alla sina heliga.



         Paulus' första brev till tessalonikerna, 4 Kapitlet

                 Paulus önskar att tessalonikerna må
               ytterligare förkovras i vad som hör till
               en helig vandel, uttalar sig om Herrens
                     tillkommelse och om de dödas
                            uppståndelse.

  1.  Ytterligare, käre bröder, bedja vi nu och förmana eder i Herren
      Jesus att allt mer förkovra eder i en sådan vandel som I haven
      fått lära av oss att I skolen föra, Gud till behag -- en sådan
      vandel som I redan fören.
  2.  I veten ju vilka bud vi hava givit eder genom Herren Jesus.
  3.  Ty detta är Guds vilja, detta som hör till eder helgelse, att I
      avhållen eder från otukt,
  4.  och att var och en av eder vet att hava sin egen maka i helgelse
      och ära,
  5.  icke i begärelses lusta såsom hedningarna -- vilka icke känna
      Gud --
  6.  och att ingen i sitt förhållande till sin broder kränker honom
      eller gör honom något förfång, ty Herren är en hämnare överallt
      detta, såsom vi redan förut hava sagt och betygat för eder.
  7.  Gud har ju icke kallat oss till orenhet, utan till att leva i
      helgelse.
  8.  Den som icke vill veta av detta, han förkastar alltså icke en
      människa, utan Gud, honom som giver sin helige Ande till att bo i
      eder.

  9.  Om broderlig kärlek är det icke behövligt att skriva till eder,
      ty I haven själva fått lära av Gud att älska varandra;
 10.  så handlen I ju ock mot alla bröderna i hela Macedonien.  Men vi
      förmana eder, käre bröder, att allt mer förkovra eder häri
 11.  och att sätta eder ära i att leva i stillhet och sköta vad eder
      åligger och arbeta med edra händer, enligt vad vi hava bjudit
      eder,
 12.  så att I skicken eder höviskt mot dem som stå utanför och icke
      behöven anlita någons hjälp.

 13.  Vi vilja icke lämna eder, käre bröder, i okunnighet om huru det
      förhåller sig med dem som avsomna, för att I icke skolen sörja
      såsom de andra, de som icke hava något hopp.
 14.  Ty lika visst som Jesus, såsom vi tro, har dött och har
      uppstått, lika visst skall ock Gud genom Jesus föra dem som äro
      avsomnade fram jämte honom.
 15.  Såsom ett ord från Herren säga vi eder nämligen detta, att vi
      som leva och lämnas kvar till Herrens tillkommelse ingalunda
      skola komma före dem som äro avsomnade.
 16.  Ty Herren skall själv stiga ned från himmelen, och ett maktbud
      skall ljuda, en överängels röst och en Guds basun.  Och först
      skola de i Kristus döda uppstå;
 17.  sedan skola vi som då ännu leva och hava lämnats kvar bliva
      jämte dem bortryckta på skyar upp i luften, Herren till mötes;
      och så skola vi alltid få vara hos Herren.
 18.  Så trösten nu varandra med dessa ord.



         Paulus' första brev till tessalonikerna, 5 Kapitlet

                 Ytterligare om Herrens tillkommelse.
                     Förmaningar och slutönskan.

  1.  Vad åter angår tid och stund härför, så är det icke behövligt
      att därom skriva till eder, käre bröder.
  2.  Ty I veten själva nogsamt att Herrens dag kommer såsom en tjuv
      om natten.
  3.  Bäst de säga: "Allt står väl till, och ingen fara är på färde",
      då kommer plötsligt fördärv över dem, såsom födslovåndan över en
      havande kvinna, och de skola förvisso icke kunna fly undan.
  4.  Men I, käre bröder, I leven icke mörker, så att den dagen kan
      komma över eder såsom en tjuv;
  5.  I ären ju alla ljusets barn och dagens barn.  Ja, vi höra icke
      natten eller mörkret till;
  6.  låtom oss alltså icke sova såsom de andra, utan låtom oss vaka
      och vara nyktra.
  7.  De som sova, de sova om natten, och de som dricka sig druckna,
      de äro druckna om natten;
  8.  men vi som höra dagen till, vi må vara nyktra, iklädda trons och
      kärlekens pansar, med frälsningens hopp såsom hjälm.
  9.  Ty Gud har icke bestämt oss till att drabbas av vrede, utan till
      att vinna frälsning genom vår Herre, Jesus Kristus,
 10.  som har dött för oss, på det att vi må leva tillika med honom,
      vare sig vi ännu äro vakna eller vi äro avsomnade.
 11.  Trösten därför varandra inbördes, såsom I ock redan gören.

 12.  Vi bedja eder, käre bröder, att rätt uppskatta de män som arbeta
      bland eder, och som äro edra föreståndare i Herren och förmana
      eder.
 13.  Låten dem vara eder övermåttan kära, för det verks skull som de
      utföra.

      Hållen frid inbördes.

 14.  Vi bjuda eder, käre bröder: Förmanen de oordentliga, uppmuntren
      de klenmodiga, tagen eder an de svaga, visen tålamod mot var
      man.
 15.  Sen till, att ingen vedergäller någon med ont för ont; faren
      fastmer alltid efter att göra vad gott är mot varandra och mot
      var man.
 16.  Varen alltid glada.
 17.  Bedjen oavlåtligen.
 18.  Tacken Gud i alla livets förhållanden.  Ty att I så gören är Guds
      vilja i Kristus Jesus.
 19.  Utsläcken icke Anden,
 20.  förakten icke profetisk tal,
 21.  men pröven allt, behållen vad gott är,
 22.  avhållen eder från allt ont, av vad slag det vara må.

 23.  Men fridens Gud själv helge eder till hela eder varelse, så att
      hela eder ande och eder själ och eder kropp finnas bevarade
      ostraffliga vid vår Herres, Jesu Kristi, tillkommelse.
 24.  Trofast är han som kallar eder; han skall ock utföra sitt verk.

 25.  Käre bröder, bedjen för oss.
 26.  Hälsen alla bröderna med en helig kyss.
 27.  Jag besvär eder vid Herren att låta uppläsa detta brev för alla
      bröderna.
 28.  Vår Herres, Jesu Kristi, nåd vare med eder.